Livet hos familjen Arabsson

Är det nåt jag försöker undvika så är det att ta med bägge barnen på affärn, men ibland är det ju oundvikligt. Att ha med bägge två brukar sluta med att svetten rinner och jag glömmer häften av vad jag skulle ha. Dom har en förmåga att försvinna och att börja leta dom är lönlöst för då börjar dom leka kurragömma och ni kan ju tänka er själva att springa runt och leta barn bland hyllorna och vara livrädd att burkar och annat åker i golvet. Så jag går vidare så får de komma till mig när de är klara, detta funkar för lillasyster som är så pass stor att hon vet hur det ser ut i affärn men lillebror ställer sig bara rakt upp och ner och skriker: "MAMMAAAAAA". Kul..!!

 

På City gross har dom gjort ett litet tågräls runt i affärn och den är ju jättekul att följa efter, vilket betyder att man kommer inte till de hyllor man vill och naturligtvis går den förbi leksakerna och där blir man kvar ca en timme och går därifrån med ett antal leksaker man inte alls behöver.

 

Sen har vi dom där korgarna som man drar efter sig....suck... förut var det dom små barnvagnarna som var roliga och dom var försedda med en liten flagga så man kunde styra barnen dit man ville, i smyg det vill säga för såg dom att man höll i så vart det liv. Men nu är det korgarna som gäller och dom ska naturligtvis ha var sin och ha lika många varor i som den andre så här kommer man också hem med mera än man behövde. Sen envisas dom med att dra korgen före sig och eftersom mina barn knappt verkar ha ledsyn så går dom in i allt och alla. Härom dagen skulle lillebror plocka ner kalkon i korgen men eftersom han envisades med att dra den framför sig vart det trångt vid disken där en dam stod med sina snälla och väluppfostrade barn, då sa lillebror: "Flytta på dig tanten, jag får inte plats." Damen tittade lite försynt på lillebror och jag tror inte att hon charmades av lillebrors mörka ögon och fladdrande ögonfransar nej jag tror hon tyckte han var en ouppfostrad liten snorvalp.

 

Men så här i semestertider då maken jobbar har jag de två små med mig vad jag än gör och det är kanske inte för intet jag har gått ner fem kilo!! Idag har dom verkligen en toppendag, dom har bråkat nonstop sen dom vaknade i morse och om jag fick en krona för varje gång någon utav dom skrek eller grinar så skulle jag vara miljonär vid det här laget. Just nu i skrivande stund gråter och skriker lillebror hysteriskt och jag försöker bita ihop, jag försöker verkligen, samtidigt som jag drömmer om det perfekta livet med snälla barn och en make som överöser mig med presenter och blommor och ger mig en kryssning till nåt fjärran land med vita stränder och där barn är förbjudna, där ska jag ligga i skuggan och läsa en bok och bara njuta av semestern.

Nu är det Ramadan, den underbara månaden där alla Muslimer fastar från gryning till skymning där man inte får varken äta, dricka eller röka. Och eftersom vi befinner oss mitt i sommaren, även om man nu inte tror det, så betyder det väldigt långa dagar. Gryningen kommer strax efter kl 02.00 och skymmningen kommer strax efter 22.00. Fastan går ut på att lära sig att ha tålamod, visa ödmmjukhet och naturligtvis öka sitt medvetande om sin religion. Man förväntas att uppträda bra, ge allmosor, högakta sin familj och unvika allt dåligt så som avundsjuka, ilska, våld och girighet bla. Detta låter ju som att om man är snäll under en månad så får man göra allt fel resterande av året men så är det ju naturligtvis inte, man ska alltid vara snäll men Ramadan är en månad av eftertänksamhet, man ska ransaka sig själv till att bli en bättre människa. Ja ungefär så är det, tog lite hjälp av google nu men i det stora hela är det så här utan att grotta ner sig för mycket.

 

Hur funkar detta då? Tja.... bra...eller...nja... har ni någon gång fastat så länge? Gör det isåfall och känn efter själva för inte tusan är det lätt att hålla humöret uppe när man är trött och grinig av hunger. Men om man verkligen lägger manken till och börjar tänka på alla människor i världen som faktiskt lever så här jag då hjälper det till lite. För när vi bryter fastan så står värsta festmåltiden på bordet och alla äter sig övermätta men det gör inte de fattiga människorna, nej deras liv fortsättar likadant dag ut och dag in och här gnäller vi för att vi går hungriga en dag men vet hela tiden att kl 22.13 då får jag mat.

Så under dessa tio år jag har levt med min man  och med Islam så har jag lärt mig mycket och det är jag tacksam för och alla borde tacka för det vi har och sluta se på allt vi vill ha som vi kanske inte ens behöver.

 

Ramadan avslutas med en stor fest som heter Eid-Al-Fitr där det äts massor med god mat och andra sötsaker  och gärna med familj och goda vänner. Eftersom makens familj inte finns här har vi ibland firat med vänner och ibland bara hemma med familjen. I år åker maken och lillasyster till Algeriet och firar där, visst är jag lite avis men jag unnar dom verkligen det, tänk att det är elva år sedan han firade Ramadan hemma.

 

Så nu börjar prövningen, i en familj som våran där viljor går i sär  och humören växlar lika fort som en svensk sommar blir det måååånga sura blickar och tysta svordommar, precis tvärtemot vad vi ska göra men vi biter ihop så mycket vi kan men det är inte lätt, verkligen inte lätt. Förhoppningsvis har inget stort hänt under dagen så när magarna är mätta sprider sig lugnet och några få timmar följer av nöjda människor som småpratar och har trevlig med varandra och sen sätter det igång igen dagen efter. Haha, så illa är det väl ändå inte men mitt uppe i det så känns det så. Det är så mycket lättare att stå på sidan om och se på än att fasta själv, bättre med en hungrig förälder än med två. Lillebror tror att pappa är sjuk, det grundar sig i att maken faktiskt var sjuk i helgen och fick åka till doktorn vilket gjorde lillebror helt förtvivlad, han grät floder och bedyrade hur mycket han älskar sin pappa och ville inte alls att han skulle till doktorn och tänk om han fick en spruta också, då grät han ännu mera. På morgonen när han vaknade så hade maken farit till jobbet vilket lillebror inte visste så han sa: "Jaha, se där då...pappa är fortfarande hos doktorn."

 

Så nu önskar jag alla Ramadan Mabrouk, Insha'Allah blir det en bra månad. ♥

 

 

Jag är en mycket lat människa när det kommer till mig själv. Innan jag bestämde mig för att börja fortplanta små monster så lade jag ner tid på mig själv i form av träning och annat kul, ja jag tyckte träning var roligt en gång i tiden men inte nu.

Om jag ens ska överleva innan barnen har tagit studenten så är det väl dags att börja nån form av "ta hand om mig själv" tid. Så jag har börjat träna, eller rättare sagt promenara. Det kom sig att i förrgår var jag tvungen att göra mig av med lite aggressioner så jag gick helt sonika ut, efter att ha surat för min stenåldergamla mp3 lämnat detta jordeliv. I duggregnet stegade jag ut med våra grovsopor som jag tänkte slänga på vägen och började att gå, hittade en sträcka som tog ca 45 minuter och utan att utmana mig själv FÖR mycket så innehöll den lagoma backar som iaf gjorde mig varm. Ska fortsätta den turen tills blodsmaken i munnen förvinner och när benen inte känns som blytunga stenben då kanske jag tar och förlänger sträckan och kanske kanske jag kommer att få nån form av kondition.

 

Nu betyder inte det här att det kommer att hålla i sig, för som jag sa är jag en jäkla latmask.

 

 

Igår satt jag i godan ro och lyssnade på musik och drack lite kaffe medans barnen, hör och häpna, lekte snällt och hade roligt på egen hand nere i kojan. Jag riktigt njöt av "friden", vi kan bortse från barnens skrik och andra läten. Men efter en stund tyckte jag att lillasysters skrik ändrade karaktär, behöver inte betyda nåt det kan ju ingå i leken men jag spetsade öronen i fall att. Och mycket riktigt så kände jag igen hennes skrik, något hade hänt. Jag är inte den daltigaste mamman direkt och drog inte iväg på studs men så kom nåda skriket och jag släppte allt jag hade för händerna och lade benen på ryggen och sprang. En sträcka på kanske 30 meter går ju fort även om jag inte innehar nån medalj på löpning men trots den korta sträckan och de få sekundrar som flöt förbi så hann tusen bilder och tankar rusa förbi. Det skriket gav mig kalla kårar, det var inte ett vanligt "jag har gjort mig illa" skrik, nej det var ett galet hysteriskt skrik och jag förberedde mig på det värsta. Eftersom dom var uppe i kojan så såg jag dem inte och när jag tänkte efter så hörde jag inte lillebror, hade det hänt honom något?

 

Väl nere i kojan så såg jag varken lösa kroppsdelar eller blod, jag såg en lillebror som stod stilla, helt förstummad som bara stirrade på sin syster som hade en ansiktsutryck som kom direkt från en skräckfilm, ögonen var vitt uppspärrade, har aldrig sett så stora ögon förut, har nog aldrig sett ett sånt vilt och hysteriskt utryck i verkliga livet någon gång. Jag letade förbrilt efter vad som var felet men kunde inte se nåt men såg att lillasyster hoppade på ett ben och skrek och fick tillslut ur henne att hon klivit på en geting. När hon hade känt stinget trodde hon att hon fått en sticka i foten och kollade och där satt den förvirrade och elaka getingen fast i hennes fot, inte konstigt att paniken och skriket kom och det galna ansiktsutrycket förklarade ju en del.

 

Jag lugnade snabbt ner mig och fick ner dom från kojan, lillebror vågade knappt gå för han var fortfarande barfota. Jag gick och hämtade skorna och såg den rätt illa tilltygade getingen och slängde iväg honom sen gick vi och pysslade om lilla foten och lilltösen lugnande snabbt ner sig. Värken var inte så illa det var nog mest chocken av att ha en geting under foten som var det värsta.

Det har varit lite tyst härifrån för det har inte hänt så mycket raffinerade saker hemma hos familjen Arabsson, fast med närmare eftertanke så händer det saker hela tiden men kanske inte jämt värda att skriva.

När jag läser runt lite på bloggar eller facebook så läser man mest om tomtebolyckan, gulle gull och alla älskar varandra. Det är klart jag älskar min familj men känner inte att jag behöver skriva det för det säger jag till dom jämt, hela tiden vad jag hellre behöver är att skriva ut min frustration ibland och det är väl just vad denna självironiska blogg handlar om. Är rätt övertygad om att inte alla gillar självironi men de som känner oss vet hur vi lever och förstår tanken bakom.

 

I nöd och lust som jag skrev som rubrik hänvisar lite till vigselns alla löften, men är dom så lätt att hålla på jämt? Jag och maken tycker inte alltid lika och vi är ett men samtidigt från två skilda världar och då syftar jag inte på de olika religionerna, kulturerna eller så, nej dom har vi aldrig haft problem med men sätt ihop två tjuriga människor som aldrig ger sig ja då har vi ett rykande hett par som ibland tar strider liknande ett tredje världskrig vill jag lova. Och så länge jag tycker att jag har rätt så håller jag på det och tvärtom vilket gör sammandrabbningarna rätt tuffa. Jag tycker han är världens tjurskalle som inte ger sig och går runt och surar på lite medans han tycker likadant men istället för att sura på så blir han tyst, knäpp tyst vilket naturligtvit irriterar mig till tusen.

 

Storasyster som är en vuxen kvinna nu kan man väl säga har ärvt min tjurighet så även där blir det kraftiga sammandrabbningar ibland, inte lika ofta nu för tiden men det händer. Så när vädret är taskigt, vi bara är hemma vid och maken och jag redan ligger i en fejd blir det enkelt att även storasyster får sig en känga av mig när jag tycker det behövs vilket betyder att inom loppet av några minuter så är hela familjen ovänner.

 

De två små har ju även dom begåvats med denna tjurighet som ni säkert har förstått och redan nu till morgonen har jag gått några ronder med lillebror som vägrat både det ena och det andra. Filen tog slut och lillasyster fick den till lillebrors stora förtret, hon gav snällt bort sin fil till honom men då skulle han inte ha den. En endaste liten blick eller ord från sin syster så sätter han igång med sitt illvrål, tjejskriket, och jag som är rätt nyvaken och har en dags städning framför mig känner hur jag håller på att tappa fotfästet. Just nu är det lugnt, dom är nyätna och sitter med varsitt spel för naturligtvis var vi tvugna att köpa ett litet begagnat game boy till lillebror som också ville ha ett spel, bortskämda?? Ja kanske, men ibland gör man allt för lite lugn och ro.

 

Så min fråga nu är: Är det bara vi som lever så här?? Är det verkligen ingen annan som verkligen känner att man bara skulle vilja fly fältet till en liten stuga långt in i skogen och bara vara för sig själv? Är det bara jag som i vissa stunder skulle vilja sälja mina barn och gladeligen stoppa maken i ett paket adresserat till nåt avlägset land och inte skriva avsändaradressen? Är det det bara jag som är fånigt ärlig att erkänna att livet inte är enkelt, livet är ingen dans på rosor och man kan inte jämt leva i den där tomtebolyckan. Eller är det verkligen så att andra lever i den, i så fall skulle jag vilja ha det receptet så jag kan ta fram det dagar som dessa.

Igår fick jag och storasyster några timmar för oss själva så idag tyckte jag att de små skulle få sin beskärda del också. Jag tog med hela barnaskaran och for till Birsta där vi käkade lunch på Donken. Deras chicken wraps är faktiskt helt ok. Barnen åt och var snälla även om lillasyster inte var så hungrig men hon hade ju ätit frukost vilket lillebror hade skippat så han åt gladeligen upp både sin och det mesta utan sin systers hamburgare. Allt var frid och fröjd tills storasyeter ville gå och leta efter ett par byxor. Då började lillasyster att gnälla, "Varför måste hon alltid kolla efter kläder hon gör ju det hela tiden."  Sen kom dom två små på att man kan leka kurragömma inne på affärerna och ett springande utan dess like påbörjade inne på Gina Tricot. Att höja rösten utan att gallskrika är svårt och man vill ju inte skrika så hela gallerian hör heller. Jag fick ut dom från affären men då såg lillebror en Harley Davidsson som stod skyltad inne på Carlings och satte fart dit. Med andan i halsen aningen rädd att den stora maskinen skulle rasa fick jag ut lilleman därifrån, ingen skada skedd, pjuh!

 

På väg genom gallerian finns en liiiiten sluttande bit och där tyckte de små att det skulle åkas rutschkana, så dom satte sig ner och åkte, eller rättare sagt hasade sig fram eftersom sluttningen inte alls är så att man kan åka där. Kan lova er att det fanns roade människor runtomkring, alla utom jag och storasyster då. Jag tog lillebror i handen och skulle gå och vad händer då...... "Aj, aj mamma, släpp mig." Skriker ungen och flera människor glodde....jisses, den ungen kommer bli allas mardröm i fotbollslaget så som han filmar.

 

Ett par butiker senare och ett samtal med barnens far så rann svetten och jag ville bara UT, men så hade mormor gett dom pengar så in på lekplaneten där dom skulle välja en liten sak. Lillebror hittade på en gång sin kärlek, nån form av blåsbubbel gevär eller vad det nu var, nää ser mera ut som en sån där man går runt och blåser undan löv med. "Ååååå jag älskar en sån här" sa han och då var hans inköp klart medans lillasyster tig tid på sig att välja. "Om jag tar den här mamma så kanske det finns nåt annat som är mycket bättre." 20 minuter senare var hon klar och jag pustade ut, nu skulle vi hem.

 

Då kom vi på att jag skulle kolla på ett skal till min iPhone så vi for på media markt, under hot om att lämna tillbaka deras saker dom köpt så lovade dom dyrt och heligt att vara snälla där inne. Dom fastnade vid ett tv spel så jag kunde gå runt och kolla men när vi sen skulle åka så var dom borta. Då hörde jag ett illvrål och såg hur lillasyster formligen släpade sin bror i armarna och han tjöt hysteriskt och ville inte alls åka hem utan spela mera spel. Jag tog honom i handen och utan protester följde han med ut i bilen. För att skoja till det lite så sprang han och storasyster mot bilen, en tävling som dom hela tiden har om vem som hinner först till något. Jag låste inte upp förrens jag såg att lillebror skulle få vinna vilket gjorde att lillasyster som är värsta vinnarskallen blev helt galet sur, hon tjurade på och tyckte att vi fuskade. Efter några försök att förklara gav jag upp och höjde volymen på radion och storasyster flinade åt mig och sa: "Orkar inte du heller höra på dom."

 

 

Efter nästan två veckors härliga sovmornar så hade lillebror fått nog och slog till med att vakna kl 05.00....JA på morgonen!! När han inte fick nån respons på sitt vaknande här nere så gick han helt sonika upp till mormor och morfar, puttade morfar lite diskret på armen så morfar slog upp ögonan och sade: "Hej morfar, sover du!." Men sen gick han snällt ner när morfar bad honom men inte för att sova, nej då, för att väcka oss.

 

Maken for till jobbet och jag trodde jag skulle få gona lite mera så jag lade på kroken på dörren som vi har satt dit högt upp så inte lillebror rymmer. Men dummare är han ju inte så han tar en stol och nåt långt att peta med så är han ute. Men nu hörde jag honom skrika och banka på dörren: "Morfar, kom och släpp ut mig." Där antar jag att morfar ropade tillbaka: "Men kom då." Och lillebror svarade: "Men mamma har låst in mig." Då studsade jag upp i rädsla att någon utanför kunde höra att jag "låst in" min son. Så där stod han med pyjamasbyxorna hängande och ingen frukost i magen och med en morfar som lovat honom att följa med ut och klippa gräset. Här blir jag nu lagomt sur på morfar, dvs min pappa för orden vänta, sen och snart finns inte i lillebrors vokabulär så det var bara att slänga på ungen kläderna och skicka med frukosten ut.

 

Nu tog han en liten nap under dagen medans jag och storasyster var ute på en loppisrunda så jag trodde att kvällen skulle bli lugn, men ack så fel jag hade. En grinigare och tjurigare unge får man leta efter och idag har han varit allt annat än söt och snäll. Det är inte ofta lillebror lyssnar när man säger åt honom när han är så här, nej han blir bara värre så i säng skulle han. Så efter att han hade bråkat under kvällsbestyren med sin pappa så tog jag över i tron att han skulle bli lugn med mig men nej då, han fortsatte att skrika att han ville ha pappa så det fick bli så. Men vad gör då hans pappa!!! Jo han går och lägger honom och sen hör jag efter en liten stund hur dom börjar prata och sen fnittra sen kommer dom bägge två och lägger sig i soffan och kollar på film!

"Men snälla du" säger jag lite surt, "hur ska han lära sig vad som är rätt och fel när du smälter så fort han blir snäll och börjar smöra för dig." Där fick jag inget svar utan bara ett litet snett leende och nu ligger dom och käkar popcorn i soffan.

 

Hur var det Emils mamma sa, Hujeda mig!!

Min son är mycket bröstfixerad och gör ingen hemlighet av det heller. Han tycker även att andra genitaliteter är intressanta också men just nu är det bröst som gäller, oavsett om dom sitter på killar eller tjejer.

 

På IKEA finns ett amningsrum uppe i restaurangdelen och där finns en gubbe målad på dörren med bröst. Detta tyckte lillebror var så roligt så han vart helt extas och skrek till sin pappa: "Pappa, pappa titta gubben har sissa" (sissa, hur det nu än stavas, är det arabiska ordet som barn använder för just bröst.) Maken som är aningen pryd inför andra tyckte att det var väl inte så farligt för ingen fattade ju vad han gapade om tills lillebror började dra upp tröjan på sig själv och visade sina bröst och sen drog upp sin pappas tröja. Då började folk att titta och maken tyckte det vart väldigt pinsamt så han försökte tysta ner lillebror som i sin tur var på väg in i amningsrummet där han kanske skulle hitta den riktiga varan. Det hela slutade med att maken mutade med glass om han slutade att surra och lillebror köpte det, för den gången i alla fall.

 

Hans bröstfixering har gjort att han jämför sina fröknarnas bröst och om han kunde skulle han säkert föra statistik på de olika storlekarna, storasysters kompisar får också hålla i sina kläder och jag hoppas detta ger med sig innan han kommer upp i skolålder för annars kommer han bli ihågkommen som den där arabiska lilla killen som var galen i bröst.

Har försökt googla runt på militärskolor men det verkar inte finnas någon i Sverige, borde det inte finnas en sån??

Skulle desperat behöva lite hjälp men det är förmodligen jag som behöver styras om, lära mig lite mera om barnuppfostran antar jag, verkar inte som övandet på tre barn har gett någon frukt.

Varje morgon jag vaknar säger jag att det här ska bli en bra dag, gosar med barnen och pratar med dom och vi tycker alla att en trevlig dag utan bråk skulle vara fint, detta håller tio minuter och nu så här på kvällskvisten är huvudet stort som en spärrballong som håller på att spricka.

 

Lillebror går runt och säger: "Jag är snäll nu, jättesnäll" Varpå sekunden efter trasslar han in sig i pappas sladdar till en hårddisk och det var tur att makens reflexer var snabba. Lillebrors ansiktutryck sa allt men han pep ändå fram: "Jag såg inte, men jag är snäll i alla fall." Ja vad säger man, inte ens maken kunde hålla skrattet tillbaka.

De senaste veckorna har det ringt säkert 100 samtal från telefonförsäljare och det gör mig helt galen. Jag bryr mig inte om att svara men dom ger sig inte och svarar jag och säger nej så ringer det 99 andra, och detta är då på mobilen så man kan inte spärra. Nyss kom lillasyster ut med telefonen och jag lyfte luren och skrek: "Dra åt helvete och sluta terrorisera mig med eran jävla skit!" Sen lade jag på, moget, verkligen moget helst av en telefonist men ibland får jag bara nog.

 

Nu ska jag starta en hata telefonförsäljare grupp på alla communitys jag bara kan komma på och så bränner vi upp alla dessa företag en gång för alla, OK??

Efter en städdag  och nu bakning är jag lite slut i kolan och med två små munnar som går i ett hela tiden är huvudet stort som ett jordklot och jag bara undrar hur får man tyst på dem? Att lägga dövörat till går en stund men just nu efter skjuttioelfte utbrottet orkar jag inte mera. Fick en stund förut då jag och storasyster åkte och fikade med en vän och lite handling och när jag lämnade hemmet var allt frid och fröjd. Maken kom hem glad i hågen efter arbetet till ett nystädat hem och han tog med sig de små ut en sväng men nåt hände där i mellan.

 

Lillasyster ville under dagen spela wii men oteknisk som jag är så fick jag inte till det och konstigt var det inte då det saknades en kabel. Maken fixade det hela och så långt var allt väl men sen råkade lillasyster radera nåt viktigt på spelet så det var inte till en glad familj jag kom hem. Nu håller maken på att fixa spelet samtidigt som han har sin bror i luren och den andra på skypen, det ryker ur öronen på honom och att höra vad hans bröder säger med dessa två mistlurar här hemma är en omöjlighet.

 

Sååååå mitt i allt drog jag igång ett bak, dum ide, mycket dum ide. Nu får jag stå mitt kast att baka klart samtidigt som jag försöker få barnen att sänka volymen och maken springer mellan vardagsrummet och köket och ser allmänt sur ut.

Jippie...... vilken toppenkväll.

 

Lillasyster klagade idag att hon hade så tråkiga spel på sin nintendo ds, någon dvs helt säkert lillebror hade raderat alla hennes spel så pappsen skulle till att fixa tillbaka dom. När en liten 8 årig tjej ska spela spel tänker man först på gulliga petshop eller annat sött men lillasyster har samma blod som lillebror och även om hon nöjer sig med att döda i spel och via filmer så har dom samma förkärlek till just döden. Hon ville ha ett spel som heter GTA som handlar om bilstölder, poliser, terrorister och dödande, jättetoppen för en 8 åring, en tjej dessutom. Storasyster försökte få sin lillasyster att ge upp dessa tankar och sa att det finns åldergräns på dessa spel men det örat lyssnade den lilla inte på, "nej, GTA är spelet för mig" sa hon klart och tydligt och fortsatte att tjata. Jag själv slutade att tänka på det tills hennes nintendo var klart och vad fanns i den då månne....jomenvisst, GTA!

 

Sen kommer vi till det jobbiga, två barn och ett spel, vilket resulterar i en tjutande lillebror och en liten tjej som vägrar låna ut sitt spel vilket återigen resulterar i mera tjutande. Som tur var så veknade lillebror när pappa plockade fram en liten cd spelare så nu ligger han och kollar på film på en löjligt liten skärm men är helnöjd.

 

Själv laddar jag med kaffe, en bok och ska se till att barnen somnar i tid ikväll för i morrn ringer uret tidigt och jag ska glädja alla med en STOR städdag, gissa om jag kommer att bli poppis.

Började dagen med ännu en härlig sovmorgon, barnen är så snälla när dom vaknar, dom är gosiga och sitter snällt och tittar på tv tills dom bestämmer sig för annat. DÅ är dom inte lika gosiga längre och vi vuxna får ett brutalt uppvaknande.

Vid frukostbordet börjar dagens första retningspass, de små retar varandra och det slutar alltid med gråt från lillebrors håll. Tjatet på att lillasyster ska äta sin frukost håller på tills vi har tryckt i henne mackorna så hon kommer står sig ett par timmar i alla fall, med lillebror rasslar mackorna ner utan tvång, den ungen skulle kunna leva på formfranska och kaviar lätt.

 

Då vädret inte visade sig från sin bästa sida bävade jag för en dag inomhus men maken kom på den briljata iden att åka till IKEA. Jag övervägde att stanna hemma, tänk er ett tyst hus, en kopp kaffe och en bok, underbart. Men så kom tanken krypande på att maken kanske hade spenderarbyxorna på och det ville jag inte missa så till IKEA begav sig hela familjen.

 

Barnen slängdes in i bollarna och vi försökte muta personalen att de kunde få vara där i tre timmar men dom var benhårda. Men en timme i lugn och ro får väl också ses som en lyx antar jag.

Visst hade jag rätt, maken hade rätt sorts byxor på sig så det var bara att langa i vagnen. Eftersom han handlade till den kommande resan till Algeriet så brydde han sig inte om vad jag kom dragandes med tills han och storasyster kom på min genialiska plan, så efter det var jag liiiite försiktigare. Jag tex valde bort det stora kakfatet som storasyster tyckte va fult och valde den stora skålen istället, för visst behövde jag en till skål. Sen behövde jag ljus, det blir ju snart mörkt ute, och en ny termoskanna (den behövde vi på allvar!) Sen vet jag inte om svärmor behövde allt som maken handlade men det får han stå för.

 

Tiden går fort när man har roligt, timmen för barnens hämtning slog och vi tog en fika för att stilla deras hunger och andra behov. På restaurangen gladdes jag åt att andras barn ställde till oreda och INTE mina. Resterande shoppingturen gick förvånansvärt bra förutom några smärre katastrofer som en ivägslängd vagn som hamnade rakt på mig och lite kurragömma bland gardinerna men inget gick sönder och ingen mera vart skadad.

 

Men när vi kom hem bröt helvetet lös, piff och puff har bråkat oavbrutet hela eftermiddagen och kvällen sånär som en halvtimme ute på filten. Nu har jag både sålt barnen och skänkt dom till välgörande ändamål men inte vart dom snällare för det. I morrn är det söndag och sista dagen på första veckans semester är klar, nu återstår bara fem långa veckor och maken ska börja jobba på måndag, tror inte mina nerver kommer att hålla för detta.

 

 

Lillebror har en förkärlek till att döda småkryp och då kommer naturligtvis frågan upp.... vartifrån kom det? Han är mycket lik tre personer, den förste är naturligtvis hans far, sådan far sådan son säger man ju. Men sen är han även mycket lik sin ena farbror, från honom har han fått en blick som kan smälta is eller döda en död, inte att leka med. Sen är han även lik min ena kusin, alla hyss och det eviga klättra på väggarna stuket kommer definitivt från honom och även en del från min man. Nu hoppas jag att lillebror fortsätter att vara lik sin farbror och min kusin för bägge har två fina läshuvuden och är mycket begåvade och jag är ledsen att säga det men min man hör inte dit. ;)

 

För någon vecka sen kom lillebror med en såndär liten läragå vagn och visade stolt upp truppen av massmördade myror. "Men varför i allsin dar har du dödat myrorna för" frågade jag. "För dom var i min vagn" svarade lillebror lite förstrött. "Jamen du vet att  man inte ska döda småkryp och andra levande saker" sa både jag och storasyster. "Men dom har ju inget hus" utbrast då lillebror. Vi hade en lång förklaring att det inte var en ursäkt för att döda och hur är det då med alla hemlösa människor då, ska vi döda dom också? Nu tror jag det blev en alldeles för djup diskussion med lillebror för han stod bara och skrapade med foten och tittade på oss som om vi kom från en annan planet och svarade bara: "Men dom har inget hus!" Sen ville han inte prata någe mera och gick sin väg. Ett par dagar efter var han i full färd att döda en fluga i köksfönstret och diskussionen kom upp igen. Men förnöjt visade han upp papperet han använt och såg segrande på den döda flugan.

 

När vi sen kom till tomteland så var det första lillebror såg på marken en massa myror, jippie tänkte jag, nu ska han mörda inför Tomten också. Men så fick vi syn på myrstacken och maken gick dit med lillebror och förklarade att detta var myrornas hus. Lillebror såg både skamsen och samtidigt lite besviken men sa lite tyst: "Men jag visste inte att dom hade ett hus, (kort paus...) men nu vet jag."

Så nu hoppas jag att dödandet har fått ett slut och att det inte är nåt som ligger i hans gener eller nåt, vem vet, maken är ju trots allt en galen algerier och det vet ju alla att dom är terrorister. ;)b

Kollar man på Wikipedia vad det står om raggare så kan man läsa detta: Raggare, av ragga (i betydelsen "söka sexuell kontakt med någon", ursprungligen åkarslang för att "köra ett lass"), person som tillhör viss motorburen subkultur. Raggare har funnits i Sverige sedan 1950-talet och är vanligast i glesbygd och på mindre orter. Förekomsten minskade under 1980- och 90-talen, men har ökat väsentligt därefter. Raggare brukar ofta delta i bilcruisingar.

I min ungdom gillade jag att åka raggarbil och cruisa omkring, har varit på otaliga cruicingar och träffar men inte för bilarnas skull eller raggarnas skull, det var väl mest för att dom jag umgicks med gillade bilar. Själv bryr jag mig inte ett dugg om vad jag åker i bara den går och inte krånglar. På de träffar vi var på så måste jag  säga att raggarna är ett trevligt folkslag, de gillar att öla och skråla men är vänligt sinnade.

 

Och varför pratar jag nu om detta då?

Jo.... i Leksand finns det många raggarbilar, sen skulle jag nog inte vilja påstå att människorna i bilarna är raggare, kanske nån enstaka men inte dom vi såg i alla fall. Det verkade vara nån form av cruising där när vi kom och stråket gick förbi våran camping så att försöka ta sig förbi dessa stora fordon på de minimala vägarna var inte helt lätt så vi fick snällt åka i ledet som bestod av fulla ungdommar som tävlade om vem som visade mest hud, kastade burkar längst och skrek fulaste ordet, inte direkt raggig attityd enligt mig. Sen tutade dom järnet varje gång dom passerade campingen och om vi säger att det var 100 bilar som körde runt några gånger i ca 3 timmar så kan ni gissa själva hur det lät. Men dom verkade ha trevligt i alla fall de små liven, men nog borde dom få gå i en raggarkurs så dom lär sig att bli riktiga raggare tycker jag.

Idag har barnen verkligen visat sig från deras allra sämsta sida, deras "sommartider" ska genast få en ändring. Mina barn funkar inte som dom ska om dom är vakna länge på kvällarna och sover länge på mornarna, då kommer monstren i dem fram, jaja det händer även annars också men just nu är dom två små elaka troll. Storasyster gick ner till grannpojkarna en stund  och då tjatade lillebror att hon skulle komma hem. När hon väl kom hem så gick det bara några minuter så rök dom ihop.

 

Jag och maken passade på att överlämna monstren till mormor och morfar och åkte och handlade lite men när vi kom hem så syndes det tydligt att de hade fått nya gråa hår. ;( Känns vekligen inte roligt att åka iväg om ens för en timme när man vet att barnen inte kan bete sig, så nån romantisk weekend blir väl inte på tal om de närmsta 15 åren skulle jag kunna tro.

 

Senare på eftermiddagen tänkte maken åka iväg en sväng och han skulle ta med en av barnen, "Ta lillebror" tjöt jag. Men han frågade lillasyster men hon sa nej, men det gjorde hon säkert bara för att hon trodde att pappa skämtade. Efter en stund undrade jag vart maken tog vägen så jag ringde, vart var han då om inte i Birsta!! Det första ordet som flög i skallen tänker jag inte ens skriva här men det snällaste fulordet jag kunde komma på var PUCKO.... han skrattade till svar. Men han vart förlåten för han kom hem med en iPhone 3 till mig, han har sina små stunder min man även om det inte är ofta.

 

Kvällen vart riktigt fin, jag pillade på min nya leksak och barnen lekte hör och häpna snällt nästan hela kvällen, och det är i dessa sällsynta stunder jag ser på min familj med kärleksfulla ögon och suckar, vilken tur jag har som har en sån fin familj. ♥

I går kväll var det dags för gatufest igen, jag hade lovat lillasyster att åka in och kolla på lite artister. Med min begynnande förkylning for jag in med en speedad liten tjej, detta var ju stort för henne. Gjorde ett försök att tränga mig fram så hon skulle kunna se nåt och inte bara höra och det är tur man har vassa armbågar för dom fick jag användning av. Människor är ju inte kloka, dom bara bufflar sig fram som nån jädrans bulldozer och de äldre är värst, ingen som helst hänsyn till varken barn eller handikappade, måtte jag inte varit en sån i min ungdom. efter ett flertal knuffar och arga blickar gick vi därifrån, det fick bli höra och inte se resten av kvällen.

 

En annan sak jag irriterade mig på var alla dessa tjejer, i en kö hade jag två bakom mig och två framför mig, de två bakom snackade hej vilt om alla dom såg, hur dom såg ut, hur dom borde ha sett ut och hur dom absolut inte borde se ut. De två framför mig hade förmodligen ätit citron till middag, har nog aldrig sett två så sura tjejer förut tror jag. Dom sa inte mycket men deras blickar sa ALLT, det syndes direkt om dom inte gillade vad dom såg eller om dom gillade vad dom såg men inte gillade att denne såg bättre ut än dom, ja ni fattar va!

 

Lillasyster tyckte det var roligt i alla fall och hon hade blivit lovad sockervadd, nåt som en petig och klethatande mamma inte gillar så jag vart glad när hon valde en STOR popcorn istället, själv mulade jag i mig en langos, så var även detta år räddat, langos på gatufesten är ett måste även om det är godare att göra dom själv hemma så ska jag bara ha om jag är där.

Men jag vet inte, igen inser jag att jag börjar bli till åren, det är inte lika roligt längre att gå omkring bland allt folk, bland alla stinkande fylltrattar och att hela tiden passa vart man sätter tårna. Väl hemma igen så svidade jag om till mysstassen och lade mig med en bok, de e livet de!

Lika bra att börja inse att jag inte är så ung längre. Att slänga sig i den ena karusellen efter den andra gör mig yrare än vanligt, roligt är det men kanske inte värt varken pengarna eller yrseln.

Två timmar på gatufesten och 680:- fattigare..... ja om man nu räknar i hop allt och ärligt talat betalade jag inte allt själv, det är därför man tar med mor och far till stan. ;)

 

Men ballongjäkeln lillebror tjatade sig till betalade jag, han var överlycklig och när lillasyster sa att hon kunde avstå (vilket hon iof gjorde för att hon ska in i kväll och vet att hon kommer att få saker då, dum är hon inte.....) ja då kunde jag ju inte säga nej för han ville ju såååå gärna ha en. Glad i hågen fick han sin motorcykel ballong och efter fem minuter hemma så seglade 80 kronor iväg på himlen och en hysterisk lillebror grät oavbrutet. Då röck pappsen in, den annars så hårdnackade araben tog helt sonika lillebror i handen och for in till stan för att köpa en ny!!! Ja ibland blir jag helt brydd på den mannen!

 

Nu ska jag limma fast den på lillebrors arm och där ska den sitta tills luften pyser ur den och vad jag ska göra för att kompensera systrarna har jag ingen aning om, en korv på stan sen kanske??

Med packningen? Ja åt pipsvängen, hade ni trott annat? Har packat upp massvis med oanvända kläder.

Med tiden? Ja inte kom vi iväg så tidigt som jag trodde och med sjutton kisspauser, matavbrott och ett flertal raseriutbrott så anlände vi någonstans där mitt i mellan. Receptionen stängde 21 och jag hade tippat på runt midnatt så 22.30 är ju mitt i så illa var det väl inte, och damen i receptionen väntade snäll på oss efter vi ringt några gånger och meddelat vår position.

Körde vi fel då? Jajamensan, men vi skyller på kärringen i gps:en, hon luras ju bara hela tiden, släng ut na.

Men Tomten var snäll, och han hälsade oss välkomna till tomteland.

Och man kan ju inte annat än känna sig hemma när man ser dessa sötingar.

Sen var väl detta inte direkt välbehövligt men de små var stormförtjusta.

 

Jag har alltid tyckt att det ser så jäkla supetöntigt ut när två vuxna människor, förmodligen med vuxna och utflugna barn, sitter på varsit solstol tryckt intill husvagnen eller för all del, husbil som det ska vara nu. De sitter med en kopp eller ett glas i handen och stirrar bara rakt ut. Men skaffa er ett liv, tänker jag alltid när jag ser detta. Hur roligt kan det vara att bara sitta där och stirra?? Men vet ni vad!! Efter dessa dagar är det precis vad jag också vill göra, tänk att bara få sitta där med en bok och min kaffekopp och bara vara. Förmodligen kommer tanken på skilsmässa betydligt färre en tio gånger om dagen och tanken på att googla fram närmaste sommarkollo skulle inte behöva infinna sig. Man kan hyra en kanin över sommaren så varför inte hyra ut ett barn eller två?

 

Det var väl inte min smartaste ide att trycka in fem personer i en liten stuga på 12 kvadratmeter, jag borde ha förstått att katastrofen var ett faktum. Barnen är inte så små längre och behöver större yta och betydligt mycket mera att sysselsätta sig med. Den annars så lugna campingen fick sig ett brutalt uppvaknande när familjen Arabsson stormade in och de pustade säkert ut i morse när vi for därifrån. Allt från vattenpistoler, tjutande leksaker och jagande av fåglar roade de sig med. Väl hos tomten gick det lite lugnare till men när då regnet bröt lös och vi var tvungna att vara inne i stugan några timmar kände jag att nu får det vara nog, inga mera semestrar där vi inte har fullspikat från tidig morgon till sena kvällen så de somnar helt utmattade på kvällen.

 

Jag kan summera dagarna med dessa ord: Helt galet, som vanligt!

 

Semesterns låt är i alla fall denna:

 

 

 

Semesterns bästa var när lillasyster inne på toan släppte kommentaren, precis när en medelålders dam kom in: "Mamma, det luktar lammkött här"

Jag och storasyster vek oss av skratt och undra vad damen tänkte.