Livet hos familjen Arabsson

Kan ju tänkas att jag befinner mig i fel familj då men det är skillnad på kaos  och kaos. En sorts kaos hände i lördags när jag av någon underlig anledning tog med mig barnen in till birsta då jag hade lovat dom hamburgare på donken. Lillebror hade naturligtvit tagit på sig omöjlighetskostymen och betedde sig därefter. Redan inne på donken ställde han till oreda och förklarade tydligt för en dam att pappa var snäll men mamma var dum. Dum var jag väl för att jag försökte få med mig min son hem men som absolut skulle stanna kvar. Sen stack han iväg när vi andra skulle in på apoteket och lillasyster satte fart efter honom, då jag visste att det skulle bli liv så slängde jag åt storasyster mitt kort och drog efter de små. Lillebror gick ännu en gång in på teknikmagasinet (vilket han gjorde när vi kom in också) Jag tog honom i armen och skulle få med honom ut och då förvandlades han till en geleklump och låg plötsligt på golvet och kunde absolut inte stå på sina spagettiben. I ett försök att med en arm få upp honom såg det väl mest ut som att jag släpade honom kommer så passligt förskolans chef förbi och jag kände mig som värsta elaka mamman. Med en liten liten röst pep jag fram: "Du tror inte ni skulle kunna ha öppet dygnet runt hädanefter." Har ingen aning vad hon tänkte just då och det vill jag inte veta heller!!

 

Idag däremot var det ett annat kaos, för mig ett yberjobbigt kaos. Jobbade delat pass idag så jag for hem efter pass ett och tänkte röja undan lite men ångrade mig snabbt då det var FÖR rörigt hemma så jag sket i det och tog en fika istället. Redan här börjar mitt humör att dala då jag hatar stök. Jag bestämmer istället att åka till en arbetskompis som också har delat pass och gör mig redo att åka. Under tiden har storasyster babblat om löshår som hon vill beställa och jag frågar naturligtvis om det är nödvändigt, vilket det absolut var. Hon pratar priser, frakter, avbetalning och jada jada, jag lyssnar med ett halvt öra eftersom detta intresserar mig föga och hon surnar väl till. Alltså förlåt, men jag har glömt bort hur det var i den åldern och hur jäkla sur man kan bli på sin mamma...!!

 

Ingick en deal med henne, allt frid och fröjd men då ringer maken och ber mig om det ena och andra och jag känner hur jag surnar till ännu mera. Varför är det alltid jag som ska fixa allting för, fixa era egna jäkla saker och LÅT MIG VA!! Men snäll som jag är fixar jag och sen åker jag för att byta bil med honom och sen iväg till min vän, tack å lov för lite lugn och ro och många skratt innan jobb igen.

 

Det här var väl inget kaos tycker ni då, men jooooo... för mig är det så. Jag har liksom planer i min skalle som jag följer och när andra lägger till en massa saker blir jag sur och då uppstår kaos och jag känner att det blir för mycket, det är just därför jag näst intill vägrar planera en massa saker på helgen när jag är ledig för då vill jag bara vara ledig och ta dagen som den kommer.

 

Sån är jag och det erkänner jag också.

 

 

Har ni nån gång försökt att bryta sönder ett bankkort? Ja då vet nu hur svårt det är men min man har lyckats med det och inte bara i två delar, nej i tre delar och på längden! Frågar man han hur så vet han inte vad han gjort men nåt säger mig att man inte ska ha kortet i jackfickan när man jobbar. Så igår fick jag mitt nya kort och invigde det med att tanka och det gick ju bra. Så när jag senare gick på ica hade jag inga tankar på att det skulle bli strul.

 

Jag tog med lilleman (som jag hade haft en lång diskussion med innan att han inte skulle få köpa någonting och inte åka bilen) vet inte varför jag trodde att han skulle sköta sig för man kan ju hitta på annat. Under den ca 20 minuters långa/korta vistelsen hann han med att försvinna tre gånger, tryckte ut sjutton lappar från apotek/tobaks apparaten och bråkade med grindarna och hindrade alla som skulle gå in genom dom. Jag som stod fast i kassan kunde inte annat än att behålla lugnet och torka bort svetten i pannan.

 

Efter första försöket att betala så gick det inte, jag testade två gånger till men det medgavs ej. "-Men vad är felet" undrade jag. Och den gängliga unga killen i kassan sa med ovanligt hög röst: "-Det finns inga pengar på kortet." Jag som redan var stressad över lillemans upptåg och som för stunden inte syndes till vart rejält irriterad och fräste tillbaka: "-Men lägg av, det finns hur mycket pengar som helst där, det måste ju vara fel på apparaten." Jag förklarade att kortet var nytt men att jag nyss tankat och då fungerade det. Men killen (som nu förvandlats till ett oförskämt monter i mina ögon) fortsatte att säga att det inte fanns pengar på kortet. Jag sa att jag skulle gå och ta ut pengar runt hörnet och kön bakom mig hade vuxit och lillebror var borta, slängde ihop varorna och gick och letade min lille son som stod och tryckte ut lappar för brinnande livet, släpade ut honom till bankomaten och vände huvudet två sekunder och så var han borta igen.

 

Väl inne i affären stod han och dirigerade alla i dörrarna och här kunde man tydligt se på vissas miner att jag inte hade uppfostrat min som speciellt bra. Trängde mig före i kön och skulle betala mina varor, tur man är tjenis med alla på denna lilla ö. "-Jasså, funkade det att ta ut pengar" sa då den lille skiten i kassan. "-JAAAA för det FINNS pengar på kortet" sa jag och tröck upp kvittot i ansiktet på honom, "-Ta och kolla upp felet på din kassaapparat istället du" fräste jag. Tror ni jag kunde betala sen.....nejdå, då fick han inte till betalningen på mitt parkerade kvitto utan fick ropa på hjälp medans irriterade människor vred sig bakom i kön. Här tror jag killen i kassan var svettigare än mig. Så jag fick helt sonika byta kassa och göra om allt med en betydligt mera förstående dam som bad om ursäkt för allt strul. Så idag måste jag dit och kolla om det funkar annars går jag in på banken och skäller på dom.

 

Varför går inte allt bara problemfritt för mig?