Livet hos familjen Arabsson

Det skulle vara så mycket lättare om jag kunde säga att han var en lat jäkel som inte gjorde någonting men så är det ju inte då han fixar här hemma nästan lika mycket som mig. Men nåt får mig att undra om hans hjärna fungerar lika som min? Självklart inte, han är ju en man men hur fungerar då dessa manliga hjärnor?

 

I går hade vi skiftbyte i dörren, han kom hem från jobbet och jag for till jobbet. Jag rabblade upp en massa saker som jag i min enfald trodde han skulle komma ihåg, varför försöker jag lura mig själv att detta ens skulle vara möjligt.

Men det var ju bara några få saker som att lillasyster hade redan ätit och hon skulle göra klart läxan som skulle in i dag. Bägge barnen skulle duscha och att lillebror var ledig i morrn, idag alltså.

 

På en rast vid 20.30 ringer jag hem och frågade om barnen sov och om lillasyster hade gjort läxan. Men nejdå, barnen tittade på tv och ingen läxa var gjord. "-Näää vadå, vilken läxa?" "-Ja den jag sade till om som ligger mitt på köksbordet, den kan du väl inte ha missat." Jodå, det kunde han visst det så jag fick prata med lillasyster och säga åt henne vad som skulle göras. Det var bara några bilder som skulle klistras in men hon vet liksom jag att när inte jag är hemma hittar ingen någonting och hon undrade vart saxen och limmet var, tja... där det har legat i tio år då....suck..!

 

När jag kom hem vid halv ett på natten sov alla och jag möttes av ett berg av disk och märkligt nog två oduschade ungar, grattis min käre make, du har lyckats igen att göra mig skitsur.

Kan väl tyckas att det är smpåaktigt av mig att bli sur av såna småsaker men hur svårt är det att komma ihåg några enkla saker som ska göras och varför lämnar man disk när alla vet att jag förvandlas till ett monster av en sådan syn.

 

Har diskat nu iaf och bara för att jäklas ska jag skriva en lång lista på saker som han ska göra, får väl lägga den på hans dator så han ser den, i bästa fall.

 

06.25 ringer larmet och det är med stor möda jag får upp ögonen och masar mig ur sängen. På väg till köket passerar jag lillasyster och gör morgonens första försök att väcka henne, går sådär. Slår på kaffebryggarn och hämtar lillebrors kläder  och går in för att skaka liv i honom, den lille mannen har verkligen blivit svårväckt. Han tittar sömnigt på mig med sina stora bruna ögon och frågar: "-Är jag ledig idag?." "-Näää vännen inte ännu" svarar jag och får ett "-Åååååååååh" tillbaka. Gör honom klar medan han befinner sig i ett tillstånd mellan vaken medvetslöshet, inga större protester i alla fall.

 

När han är klar tar han med sin kudde som för övrig är min favorit kudde som jag har haft väldigt länge men som jag nu har fått överge till lillebror som inte kan leva utan "sin" kudde, suck.... som mamma får man offra precis allt. Sen övergår jag till att skaka liv i lillasyster som inte ens är i ett medvetslöst tillstånd utan helt stendöd. Efter cirka fem minuter får jag nån form av livstecken från henne, "-Mamma, jag är trött, låt mig va." Sorry, skolan kallar. "-Jag önskade att jag inte behövde gå i skolan" svarar hon och då känner jag att om det är så här tre dagar in i höstterminen hur skall det då vara innan jul?? Det kommer bli en lång, mörk och trött vinter är jag rädd.

 

När hon äntligen är uppe och har gått sjutton gånger in i badrummet och kommit ut lika många gånger utan att ha gjort det hon skulle sitter jag med fjärde koppen kaffe och undrar hur det skulle vara att ha tio barn, en rätt omänsklig uppgift antar jag. För sen när jag tror att vi är klara för avfärd så letar lillasyster efter sina vita mus, inte den bruna och inte den gråa som ligger synliga nej, just den vita som har fått ben och sprungit och gömt sig. "-Men mamma, jag MÅSTE ha den vita" vad är det för fel på brun och grå då kan man undra medans hon lite smått hysteriskt sliter i alla lådor och alla saker som var i lådorna är numera utspridda över rummet. Jag ser nu min mysstund i soffan försvinna bara för att städa upp oredan efter en galen åtta åring.

 

Jag tar med lillebror ut och ska gå till bilen men först ska han ha på sig sina vantar, och luvan och rätt skor och sen av med vantarna för att hämta en bil och sen på med dom igen. Vi hinner ut till bilen i det strilande regnet medans lillasyster fortfarande inte syns till. Jag backar bak bilen och lillebror skriker till: "-Men mamma, glöm inte lillasyster." Nej då, ingen fara, hur disträ jag än må vara brukar jag inte glömma barnen, i alla fall inte medvetet.....

Lillasyster står på trappen och surar och springer fram till bilen för att slippa bli våt, slänger sig in i framsätet där alla kläder ligger och allt kommer i mitt knä, regndropparna rinner ner för mina ben och jag huttrar till. Jag ser att hon har foppatofflorna på och ber henne byta till tennis skorna, hon suckar djupt och går och jag hör henne muttra: "-Jaha och när det blir varmt då, då kommer jag ju svettas." Jag tittar ut på den mörka himlen och kan inte begripa hur hon tror att det ska smälla till och bli varmt, hon är hemma nu och inte i Algeriet.

 

Väl framme på skolan kommer lillasyster på att hon inte har sina regnkläder. "-Men dom lämnade ju jag i måndags i din låda, just därför skulle jag följa med dig så jag kunde visa vad jag tagit med och vart jag lade allt" förklarade jag medans hon stod och kliade sig i huvudet, "-Byxorna med?" "-Ja, byxorna med." Vi vinkar åt varandra och jag börjar att köra men ser henne i backspegeln och stannar "-Men stövlarna då!!!!" Jag suckar för mig själv, vart var hon i måndags när vi kånkade alla saker till skolan!? "-Jaaaaa, stövlarna med" "-Men dom står inte där jag har mina saker" utbrister hon. "-Nä, dom står i kapprummet innanför dörren bland alla andras stövlar." "-Nääää, det gör dom inte" får jag till svar och inser att hon helt plötsligt inte vet hur hennes stövlar ser ut, kan sommaren ha raderat ut hennes närminne eller??

 

Jag orkade inte ens kliva ur bilen och gå dit utan förklarade vilka det var och hoppas hon hittade dom, men å andra sidan sken det upp och vart lite bättre väder, dock inte foppatoffel väder.

Ibland syns det allt för tydligt att det är arab blod i mina barn och ibland synes dom helt normala. Just vid tillfällen då dom bråkar (och jag hoppas detta inte händer bland kompisarna) så blir dom så där riktigt huliganbråkiga små araber, precis som deras far. ;) Ni vet den där fula gesten som vissa gör, drar med fingret över halsen, oj, oj, oj.... detta vill jag verkligen inte att dom använder sig av vid bråk utanför dessa dörrar, inte inom dörrarna heller för den delen.

I går morse hör jag hur ett bråk börjar att eskalera inne från deras rum och eftersom lillasyster var tyst och lillebror gastade: "Ska du skära ihjäl mig nu" så förstod jag vad som föregick där inne. Men lillasyster har lärt sig att göra saker i det tysta i hopp om att vi inte ser och hör henne och pratet om att skära ihjäl fortsatte. "Ska du hämta en kniv nu" hörde jag från lillebror och jag gick in och avstyrde det hela. Med dessa ungar så har fenomenet hänt att vi har fått både extra ögon och öron så det är inte mycket som undgår oss och lillebror har inte riktigt lärt sig att prata tyst ännu, men det är väl bara en tidsfråga.

 

I morse var det en annan variant, så fort lillebror sade något så gäspade hans syster vilket naturligtvis gjorde honom galen. "-Mamma, hon gäspar åt mig". Jaha, vad säger man nu då?? Jag sa bara till lillasyster att sluta och fick till svar: "-Vadå, får man inte gäspa eller?." Jodå, men kanske inte hundra gånger per minut bara för att reta lillebror.

 

Men ibland ter dom sig rätt normala, som igår när lillasyster hade en massa papper med sig från skolan som jag skulle fylla i. Ett var om att godkänna om skolan får publicera deras bilder och namn på hemsidan. Lillasyster frågade förskräckt: "-Ska dom lägga bilderna på facebook eller?." "-Näää, sa jag men kanske på skolans hemsida." "-Jamen tänk om dom är fula då!" Japp, där ser vi att storasyster har påverkat henne, helt klart.

 

Sen undrar jag lite över barns drömmar, lillebror har precis blivit medveten om sina drömmar och pratar mycket om det. Han frågar oss vad vi har drömt och så berättar han om vad han har drömt om. I går morse var han helt exalterad när han vaknade och pekade på träden utanför fönstret och sa: "-Mamma, det hänger saker i träden." Det blåste rätt mycket så jag sa att det bara var vinden. "-Nej, mamma, kom och se, jag tror det är hönor som hänger där." Vi gick till fönstret men naturligtvis såg vi inga hönor. Lillebror såg fundersam ut och utbraste: "-Mamma, hönorna kan komma ner från trädet fort men det kan inte jag." Sen fortsatte pratet om hönor hela dagen och jag funderade lite på och han möjligen har hjärnspöken.

I år kan jag glatt meddela att jag har sluppit bananflugsinvasion. Ifjol hade jag dem precis överallt och jag var näst intill hysterisk så i år angrep jag dom små jäklarna innan dom ens hade kommit. Alla som känner mig vet att jag hatar disk, så det står aldrig disk framme som dessutom lockar till sig de små jäklarna. Och om jag nu kan bli mera pedantisk i köket än jag redan är så har jag i alla fall varit det, jag har gått till angrepp med allehanda starka saker så som klorin och andra illaluktande medel. Soporna har fått varit inne typ fem minuter och jag har jagat familjen med piska att ABSOLUT UNDER INGA OMSTÄNDIGHETER lämna mat i slasken eller soppåsen öppen och det verkar ha gett utdelning för i år har dom varit få som flygit omkring här.

 

Så jag utnämner mig nu som förste bananflugsbekämpare, HA där fick ni era små jäklar!

De här två veckorna som maken och lillasyster har varit borta har varit så underbart lugna och sköna. Nu menar jag inte att just dom två är speciellt mycket jobbigare än nån annan i familjen men på lillebror har det haft en possitiv effekt, inga bråk med syrran har gjort honom lugn som en filbunke. Och vad jag förstår så är lillasyster lika lugn där nere, hon har inte heller nån att bråka med, tills idag. Igår kom makens ena syster med sina två döttrar och där har vi två lika galna små arabungar som mina. Så när jag pratade med maken tidigare idag kom lillasyster och var sur på sin kusin för hon hade kallat henne mehbola (säkert felstavat men betyder typ knäppskalle) Maken sa att hon skulle gå och säga tillbaka med arga blicken och just där kan jag tänka mig att det var kört för kärvänlig lek. Tycker mest synd om kusinen när hennes mamma får veta vad som sagts. ;)

 

Jag har jobbat mycket kvällar nu så det har varit storasyster som tagit hand om lillebror och det har funkat jättebra, alla tre tillsammans funkar som en smärre katastrof men det är skönt att veta att det inte är en grinig lillebror som ställer till det här hemma när jag jobbar. Sen om jag tänker efter har det varit många mutor..... spelen på våra Iphones är en  gåva, håller honom sysselsatt i timmar. Oh my.... vi har gjort lillebror spelberoende vid knappt fyra års ålder...!! Så kanske är det cocosbollar, spel och annat skoj som hållit honom lugn... tål att tänkas på.

 

Idag kom lillebror på att han saknade pappa efter att ha sett och pratat med honom i skypen så maken fick plocka fram alla presenter och visa honom vad han skulle få. Du ska få en snöskoter sa lillasyster och jag såg en glimt i lillebrors öga tills han såg leksaken och utbrast: -"Det är ju bara plast." Jahaja, han trodde han skulle få en riktig skoter han. Men han lovade pappa att lyssna på mig så han skulle få alla presenter, men den tallrik med janssons frestelse som stod på bordet och väntade på att bli uppäten fick bytas ut för just så snäll tänkte han inte bli och äta det.

 

 

Jag tror inte maken kommer jubla över min shoppingnoja som jag har haft de senaste veckorna. På lördag kommer han och lillasyster hem efter en två veckors semestertripp till Algeriet och under den tiden har det varit Selånger marknad och höstkläderna börjar komma in i butikerna. Sen tycker jag väl det inte var heeelt onödigt att köpa några få rosa tallrikar att blanda upp med dom vita, jag menar ibland är man många på middag så visst behövs det. Att sen två små fina blå skålar råkade hamna i korgen märker han säkert inte. Rean på Indiska gjorde att jag istället för att betala 750 kronor så fyndade jag samma saker till det fashionabla priset på 188 kronor, det kan man väl ändå inte missa!!?? Det måste han väl förstå?

Jag kan inte laga mat, och då menar jag verkligen att JAG INTE KAN. Jag hatar att laga mat och gör precis allt för att slippa så det har blivit att 90% av matlagningen i denna familj står maken för. Sen skäms jag inte för att berätta det heller, vadå.... bara för att jag är kvinna så måste jag väl inte gilla denna hemska syssla. Jag tar gärna hand om hemmet bara jag slipper gå i närheten av spisen, så är det bara.

 

Nu tycker ju maken och storasyster att detta är lite roligt så jag får både den ena och den andra piken för detta, och det sväljer jag, oftast. Men igår när maken pratade med sin mamma och hon frågade vad han gjorde och han sa att han lagade mat så undrade hon lite försynt om inte jag fixade maten. Nu pratar vi Ramadan mat och då pratar vi om soppor med miljarder ingridienser OCH massor av kryddor. Visst sjutton kan jag slänga ner en massa saker i en kastrull men när det kommer till kryddorna går jag bet, har ingen aning om vad som passar med vad och att testa sig fram ser jag inte som nån ide för vi ska ju äta skiten sen också.

 

Som sagt brukar jag inte bry mig om små gliringar om min matlagningen men igår, med en fastande mage, hungrig, trött och småirriterad vart jag förbaskad av att han sitter och säger så till svärmor för då kände jag mig som en jäkligt dålig fru. Jag menar tjejerna där nere måste ju vara födda med ett helt kökskit, för dom är ju matlagningen nåt medfött. Nu vill jag poängtera att i denna generation så hjälps kvinnor och män åt det är inte som förr då kvinnorna gjorde allt i hemmet, men å andra sidan lagar inte min egen pappa mat heller så våran egen äldre generation gjorde ju inte heller mycket, men bara så ni inte får för er att männen är egoistiska mansgrisar för det är dom verkligen inte.

 

Ja det var ju ingen hit för maken att försöka skämta med mig igår för jag gick igång på alla cylindrar och mer därtill. När han lite snällt försökte skratta bort det hela fortsatte jag och katastrofen var ett faktum och tillslut hade jag retat upp honom tillräckligt så mina tårar var lönlösa. Varför lär jag mig aldrig att ge mig i tid..!!

 

Idag var jag ännu mera sur, huvudvärk redan från morgon, två galna arabungar som bråkar nonstop och en make som inte var speciellt mycket roligare. Jag var sugen på nåt gott i matväg och när storasyster glatt sa att han hålle rpå med fisk ville jag bara dö, FISK......det var jag verkligen inte sugen på och mungiporna åkte ner ännu mera. Sen att jag verkar vara så gott som blind numera gjorde ju inte fiskrensningen roligare så jag sket helt enkelt i det, lite soppa, några potatisbitar och en pyttebit fisk sen gick jag ut.

 

På söndag åker maken och lillasyster ner till Algeriet och jisses vad jag önskade att det var i morgon dom skulle åka. Att bara ha lillebror här hemma kommer att bli så lugnt och skönt och det känns mycket lägligt att vi kommer ifrån varandra ett slag, så när dom kommer hem blir vi en stor och lycklig familj igen, eller nåt...