Om man "ljuger" för barnen så kan det vara bra att tala om för dem när de blir äldre att sanningen var helt annan. När storasyster var liten och vi var ute så brukade vi gå en genväg hem till oss, bakom några hus där det fanns en lekpark med lite träd och buskar. Vid nåt tillfälle så busade hennes pappa och gjorde nåt läte och hon vart helt till sig, om det berodde på att hon var mörkrädd kommer jag inte ihåg men vi sa att det var Scooby Doo som lät. Så varje gång vi gick efter vägen hem till oss så skulle hon alltid gå Scooby Doo stigen och hennes pappa härmade lätet och ibland prasslade det i buskarna och allt var jättespännande. Som sagt, när man är liten tror man på sånt och om ingen berättar sanningen så står man fast vid det man tror på och försöker övertala sina kompisar om detta även en bit upp i åldern. Kan möjligen vara så att storasysters kompisar tyckte att hon hade en skruv lös eller två, vet dock inte om hon försökte övertyga sina gymnasiekompisar.... men man vet aldrig. ;)
Lillasyster hade gjort en fin liten berättelse i ett block där hon hade målat och skrivit riktigt fint. Hon var jättestolt över det och visade oss alla. Senare på kvällen när hon får i väg på scouterna så fick lillebror tag på detta utan att jag märkte det. Han lade till lite egna målningar och var säkert jättenöjd med sin insats. Så när lillasyster kom hem och upptäckte detta vart det liv vill jag lova. Hon var helt galen och sa att hon skulle hämnas. Jag som inte tog det hela på allvar fick ett smärre slaganfall när jag insåg att hon menade allvar och hade tagit den festaste svartaste tuschpennan hon hittade och målade på lillebrors nya saker som han fick när han fyllde år. Jag vart galen och skällde ut henne som en vanvettig och hon grät och jag fortsatte att skälla. Försökte skura sakerna utan nån större framgång och skällde lite mera. Det slutade med att maken fick rycka in och även om han också var elak tog han det betydligt lugnare än vad jag hade gjort.
Nu fick maken bort tuschet på ena saken men på pusslet var det kört. Så när lillebror upptäckte det dagen efter vart han i sin tur galen och löpte amok här i huset tills maken vart tvungen att säga att han hade råkat gjortb det i en olyckshändelse. Lillebror som var säker på att det var hans syster som hade gjort det lugnade ner sig och sa: "Det gör inget pappa, det var ju en olycka." Pjuh.....tror vendettan lades ner där. Vad lärde vi oss av detta då? Tja inget annat än att dom två kommer att ha ihjäl varandra en vacker dag.
Ibland är jag verkligen inte lämpad att vara mamma, ibland mera, ibland mindre och ibland inte alls. Jag försöker ställa prognoser på mig själv, varför är jag sån här? Vissa gånger skyller jag på en begynnande förkylning, kan vara det som spökar i kroppen. Andra gånger tror jag att mitt nya levene försöker göra sig av med gifter som förpestar mig på vägen ut men tänk om jag börjar bli en klimakteriekossa?? Men oftast så tror jag bara att mitt huvud är så pass vridet och skadan är skedd och det är inget att göra åt saken.
Ser jag på mina barn så kan jag ana en viss likhet, tjurigheten och humöret alltså och det är i dessa stunder jag förstår att dom är förstörda för livet.
I helgen skulle jag och tjejerna på 1-års kalas till Härnösand, lillebror skulle få stanna hemma med sin pappa och vi tjejer skulle ha en mysdag. I sista sekund när lillebror bönade och bad och såg på mig med sina stora bruna ögon veknade jag och tänkte: "Hur illa kan det bli?" Med facit i hand och nåt jag borde ha fattat så vart det illa, riktigt illa. Efter fem minuter i bilen var både jag och storasyster gråtfärdig, där bak satt de två små arabhuliganerna och bråkade, skrek och hade andra mindre trevliga läten för sig och jag ångrade att jag lät mig övertalas av ett par bruna ögon.
På kalaset fanns både en katt och en hund till lillebrors stora glädje, dessvärre inte till djurens. Katten som visade ett stort tålamod och som var en mycket snäll katt tog snart till flykten och ville inte alls leka med lillebror. Hunden fick dock vara i fred då lillebror är lite rädd för hundar. Födelsedagsbarnet ägnade han inte en sekund åt, hon var ju bara en bebis.
Efter fika och ett antal lååååånga toabesök, mina barn gör ingen större brådska på sig, så tyckte jag det var dags att åka hem och på hemvägen somnade han och det var lugnare, tack för det. Så var ännu en utflykt till ända och ännu en gång undrade jag varför andras barn är så normala medans mina bara är..... galna!!
Ibland syns det allt för tydligt att det är arab blod i mina barn och ibland synes dom helt normala. Just vid tillfällen då dom bråkar (och jag hoppas detta inte händer bland kompisarna) så blir dom så där riktigt huliganbråkiga små araber, precis som deras far. ;) Ni vet den där fula gesten som vissa gör, drar med fingret över halsen, oj, oj, oj.... detta vill jag verkligen inte att dom använder sig av vid bråk utanför dessa dörrar, inte inom dörrarna heller för den delen.
I går morse hör jag hur ett bråk börjar att eskalera inne från deras rum och eftersom lillasyster var tyst och lillebror gastade: "Ska du skära ihjäl mig nu" så förstod jag vad som föregick där inne. Men lillasyster har lärt sig att göra saker i det tysta i hopp om att vi inte ser och hör henne och pratet om att skära ihjäl fortsatte. "Ska du hämta en kniv nu" hörde jag från lillebror och jag gick in och avstyrde det hela. Med dessa ungar så har fenomenet hänt att vi har fått både extra ögon och öron så det är inte mycket som undgår oss och lillebror har inte riktigt lärt sig att prata tyst ännu, men det är väl bara en tidsfråga.
I morse var det en annan variant, så fort lillebror sade något så gäspade hans syster vilket naturligtvis gjorde honom galen. "-Mamma, hon gäspar åt mig". Jaha, vad säger man nu då?? Jag sa bara till lillasyster att sluta och fick till svar: "-Vadå, får man inte gäspa eller?." Jodå, men kanske inte hundra gånger per minut bara för att reta lillebror.
Men ibland ter dom sig rätt normala, som igår när lillasyster hade en massa papper med sig från skolan som jag skulle fylla i. Ett var om att godkänna om skolan får publicera deras bilder och namn på hemsidan. Lillasyster frågade förskräckt: "-Ska dom lägga bilderna på facebook eller?." "-Näää, sa jag men kanske på skolans hemsida." "-Jamen tänk om dom är fula då!" Japp, där ser vi att storasyster har påverkat henne, helt klart.
Sen undrar jag lite över barns drömmar, lillebror har precis blivit medveten om sina drömmar och pratar mycket om det. Han frågar oss vad vi har drömt och så berättar han om vad han har drömt om. I går morse var han helt exalterad när han vaknade och pekade på träden utanför fönstret och sa: "-Mamma, det hänger saker i träden." Det blåste rätt mycket så jag sa att det bara var vinden. "-Nej, mamma, kom och se, jag tror det är hönor som hänger där." Vi gick till fönstret men naturligtvis såg vi inga hönor. Lillebror såg fundersam ut och utbraste: "-Mamma, hönorna kan komma ner från trädet fort men det kan inte jag." Sen fortsatte pratet om hönor hela dagen och jag funderade lite på och han möjligen har hjärnspöken.
Igår fick jag och storasyster några timmar för oss själva så idag tyckte jag att de små skulle få sin beskärda del också. Jag tog med hela barnaskaran och for till Birsta där vi käkade lunch på Donken. Deras chicken wraps är faktiskt helt ok. Barnen åt och var snälla även om lillasyster inte var så hungrig men hon hade ju ätit frukost vilket lillebror hade skippat så han åt gladeligen upp både sin och det mesta utan sin systers hamburgare. Allt var frid och fröjd tills storasyeter ville gå och leta efter ett par byxor. Då började lillasyster att gnälla, "Varför måste hon alltid kolla efter kläder hon gör ju det hela tiden." Sen kom dom två små på att man kan leka kurragömma inne på affärerna och ett springande utan dess like påbörjade inne på Gina Tricot. Att höja rösten utan att gallskrika är svårt och man vill ju inte skrika så hela gallerian hör heller. Jag fick ut dom från affären men då såg lillebror en Harley Davidsson som stod skyltad inne på Carlings och satte fart dit. Med andan i halsen aningen rädd att den stora maskinen skulle rasa fick jag ut lilleman därifrån, ingen skada skedd, pjuh!
På väg genom gallerian finns en liiiiten sluttande bit och där tyckte de små att det skulle åkas rutschkana, så dom satte sig ner och åkte, eller rättare sagt hasade sig fram eftersom sluttningen inte alls är så att man kan åka där. Kan lova er att det fanns roade människor runtomkring, alla utom jag och storasyster då. Jag tog lillebror i handen och skulle gå och vad händer då...... "Aj, aj mamma, släpp mig." Skriker ungen och flera människor glodde....jisses, den ungen kommer bli allas mardröm i fotbollslaget så som han filmar.
Ett par butiker senare och ett samtal med barnens far så rann svetten och jag ville bara UT, men så hade mormor gett dom pengar så in på lekplaneten där dom skulle välja en liten sak. Lillebror hittade på en gång sin kärlek, nån form av blåsbubbel gevär eller vad det nu var, nää ser mera ut som en sån där man går runt och blåser undan löv med. "Ååååå jag älskar en sån här" sa han och då var hans inköp klart medans lillasyster tig tid på sig att välja. "Om jag tar den här mamma så kanske det finns nåt annat som är mycket bättre." 20 minuter senare var hon klar och jag pustade ut, nu skulle vi hem.
Då kom vi på att jag skulle kolla på ett skal till min iPhone så vi for på media markt, under hot om att lämna tillbaka deras saker dom köpt så lovade dom dyrt och heligt att vara snälla där inne. Dom fastnade vid ett tv spel så jag kunde gå runt och kolla men när vi sen skulle åka så var dom borta. Då hörde jag ett illvrål och såg hur lillasyster formligen släpade sin bror i armarna och han tjöt hysteriskt och ville inte alls åka hem utan spela mera spel. Jag tog honom i handen och utan protester följde han med ut i bilen. För att skoja till det lite så sprang han och storasyster mot bilen, en tävling som dom hela tiden har om vem som hinner först till något. Jag låste inte upp förrens jag såg att lillebror skulle få vinna vilket gjorde att lillasyster som är värsta vinnarskallen blev helt galet sur, hon tjurade på och tyckte att vi fuskade. Efter några försök att förklara gav jag upp och höjde volymen på radion och storasyster flinade åt mig och sa: "Orkar inte du heller höra på dom."
Min son är mycket bröstfixerad och gör ingen hemlighet av det heller. Han tycker även att andra genitaliteter är intressanta också men just nu är det bröst som gäller, oavsett om dom sitter på killar eller tjejer.
På IKEA finns ett amningsrum uppe i restaurangdelen och där finns en gubbe målad på dörren med bröst. Detta tyckte lillebror var så roligt så han vart helt extas och skrek till sin pappa: "Pappa, pappa titta gubben har sissa" (sissa, hur det nu än stavas, är det arabiska ordet som barn använder för just bröst.) Maken som är aningen pryd inför andra tyckte att det var väl inte så farligt för ingen fattade ju vad han gapade om tills lillebror började dra upp tröjan på sig själv och visade sina bröst och sen drog upp sin pappas tröja. Då började folk att titta och maken tyckte det vart väldigt pinsamt så han försökte tysta ner lillebror som i sin tur var på väg in i amningsrummet där han kanske skulle hitta den riktiga varan. Det hela slutade med att maken mutade med glass om han slutade att surra och lillebror köpte det, för den gången i alla fall.
Hans bröstfixering har gjort att han jämför sina fröknarnas bröst och om han kunde skulle han säkert föra statistik på de olika storlekarna, storasysters kompisar får också hålla i sina kläder och jag hoppas detta ger med sig innan han kommer upp i skolålder för annars kommer han bli ihågkommen som den där arabiska lilla killen som var galen i bröst.
Lillasyster klagade idag att hon hade så tråkiga spel på sin nintendo ds, någon dvs helt säkert lillebror hade raderat alla hennes spel så pappsen skulle till att fixa tillbaka dom. När en liten 8 årig tjej ska spela spel tänker man först på gulliga petshop eller annat sött men lillasyster har samma blod som lillebror och även om hon nöjer sig med att döda i spel och via filmer så har dom samma förkärlek till just döden. Hon ville ha ett spel som heter GTA som handlar om bilstölder, poliser, terrorister och dödande, jättetoppen för en 8 åring, en tjej dessutom. Storasyster försökte få sin lillasyster att ge upp dessa tankar och sa att det finns åldergräns på dessa spel men det örat lyssnade den lilla inte på, "nej, GTA är spelet för mig" sa hon klart och tydligt och fortsatte att tjata. Jag själv slutade att tänka på det tills hennes nintendo var klart och vad fanns i den då månne....jomenvisst, GTA!
Sen kommer vi till det jobbiga, två barn och ett spel, vilket resulterar i en tjutande lillebror och en liten tjej som vägrar låna ut sitt spel vilket återigen resulterar i mera tjutande. Som tur var så veknade lillebror när pappa plockade fram en liten cd spelare så nu ligger han och kollar på film på en löjligt liten skärm men är helnöjd.
Själv laddar jag med kaffe, en bok och ska se till att barnen somnar i tid ikväll för i morrn ringer uret tidigt och jag ska glädja alla med en STOR städdag, gissa om jag kommer att bli poppis.
Lillebror har en förkärlek till att döda småkryp och då kommer naturligtvis frågan upp.... vartifrån kom det? Han är mycket lik tre personer, den förste är naturligtvis hans far, sådan far sådan son säger man ju. Men sen är han även mycket lik sin ena farbror, från honom har han fått en blick som kan smälta is eller döda en död, inte att leka med. Sen är han även lik min ena kusin, alla hyss och det eviga klättra på väggarna stuket kommer definitivt från honom och även en del från min man. Nu hoppas jag att lillebror fortsätter att vara lik sin farbror och min kusin för bägge har två fina läshuvuden och är mycket begåvade och jag är ledsen att säga det men min man hör inte dit. ;)
För någon vecka sen kom lillebror med en såndär liten läragå vagn och visade stolt upp truppen av massmördade myror. "Men varför i allsin dar har du dödat myrorna för" frågade jag. "För dom var i min vagn" svarade lillebror lite förstrött. "Jamen du vet att man inte ska döda småkryp och andra levande saker" sa både jag och storasyster. "Men dom har ju inget hus" utbrast då lillebror. Vi hade en lång förklaring att det inte var en ursäkt för att döda och hur är det då med alla hemlösa människor då, ska vi döda dom också? Nu tror jag det blev en alldeles för djup diskussion med lillebror för han stod bara och skrapade med foten och tittade på oss som om vi kom från en annan planet och svarade bara: "Men dom har inget hus!" Sen ville han inte prata någe mera och gick sin väg. Ett par dagar efter var han i full färd att döda en fluga i köksfönstret och diskussionen kom upp igen. Men förnöjt visade han upp papperet han använt och såg segrande på den döda flugan.
När vi sen kom till tomteland så var det första lillebror såg på marken en massa myror, jippie tänkte jag, nu ska han mörda inför Tomten också. Men så fick vi syn på myrstacken och maken gick dit med lillebror och förklarade att detta var myrornas hus. Lillebror såg både skamsen och samtidigt lite besviken men sa lite tyst: "Men jag visste inte att dom hade ett hus, (kort paus...) men nu vet jag."
Så nu hoppas jag att dödandet har fått ett slut och att det inte är nåt som ligger i hans gener eller nåt, vem vet, maken är ju trots allt en galen algerier och det vet ju alla att dom är terrorister. ;)b
