Livet hos familjen Arabsson

Igår satt jag i godan ro och lyssnade på musik och drack lite kaffe medans barnen, hör och häpna, lekte snällt och hade roligt på egen hand nere i kojan. Jag riktigt njöt av "friden", vi kan bortse från barnens skrik och andra läten. Men efter en stund tyckte jag att lillasysters skrik ändrade karaktär, behöver inte betyda nåt det kan ju ingå i leken men jag spetsade öronen i fall att. Och mycket riktigt så kände jag igen hennes skrik, något hade hänt. Jag är inte den daltigaste mamman direkt och drog inte iväg på studs men så kom nåda skriket och jag släppte allt jag hade för händerna och lade benen på ryggen och sprang. En sträcka på kanske 30 meter går ju fort även om jag inte innehar nån medalj på löpning men trots den korta sträckan och de få sekundrar som flöt förbi så hann tusen bilder och tankar rusa förbi. Det skriket gav mig kalla kårar, det var inte ett vanligt "jag har gjort mig illa" skrik, nej det var ett galet hysteriskt skrik och jag förberedde mig på det värsta. Eftersom dom var uppe i kojan så såg jag dem inte och när jag tänkte efter så hörde jag inte lillebror, hade det hänt honom något?

 

Väl nere i kojan så såg jag varken lösa kroppsdelar eller blod, jag såg en lillebror som stod stilla, helt förstummad som bara stirrade på sin syster som hade en ansiktsutryck som kom direkt från en skräckfilm, ögonen var vitt uppspärrade, har aldrig sett så stora ögon förut, har nog aldrig sett ett sånt vilt och hysteriskt utryck i verkliga livet någon gång. Jag letade förbrilt efter vad som var felet men kunde inte se nåt men såg att lillasyster hoppade på ett ben och skrek och fick tillslut ur henne att hon klivit på en geting. När hon hade känt stinget trodde hon att hon fått en sticka i foten och kollade och där satt den förvirrade och elaka getingen fast i hennes fot, inte konstigt att paniken och skriket kom och det galna ansiktsutrycket förklarade ju en del.

 

Jag lugnade snabbt ner mig och fick ner dom från kojan, lillebror vågade knappt gå för han var fortfarande barfota. Jag gick och hämtade skorna och såg den rätt illa tilltygade getingen och slängde iväg honom sen gick vi och pysslade om lilla foten och lilltösen lugnande snabbt ner sig. Värken var inte så illa det var nog mest chocken av att ha en geting under foten som var det värsta.