Lillasyster hade gjort en fin liten berättelse i ett block där hon hade målat och skrivit riktigt fint. Hon var jättestolt över det och visade oss alla. Senare på kvällen när hon får i väg på scouterna så fick lillebror tag på detta utan att jag märkte det. Han lade till lite egna målningar och var säkert jättenöjd med sin insats. Så när lillasyster kom hem och upptäckte detta vart det liv vill jag lova. Hon var helt galen och sa att hon skulle hämnas. Jag som inte tog det hela på allvar fick ett smärre slaganfall när jag insåg att hon menade allvar och hade tagit den festaste svartaste tuschpennan hon hittade och målade på lillebrors nya saker som han fick när han fyllde år. Jag vart galen och skällde ut henne som en vanvettig och hon grät och jag fortsatte att skälla. Försökte skura sakerna utan nån större framgång och skällde lite mera. Det slutade med att maken fick rycka in och även om han också var elak tog han det betydligt lugnare än vad jag hade gjort.
Nu fick maken bort tuschet på ena saken men på pusslet var det kört. Så när lillebror upptäckte det dagen efter vart han i sin tur galen och löpte amok här i huset tills maken vart tvungen att säga att han hade råkat gjortb det i en olyckshändelse. Lillebror som var säker på att det var hans syster som hade gjort det lugnade ner sig och sa: "Det gör inget pappa, det var ju en olycka." Pjuh.....tror vendettan lades ner där. Vad lärde vi oss av detta då? Tja inget annat än att dom två kommer att ha ihjäl varandra en vacker dag.
Maken: (Får ut ett konstigt ljud liknande en fnysning)
Jag: Du bryr dig aldrig när jag säger att jag mår dåligt, tror du jag ljuger eller?
Maken: Näää (småflinar) jag menade inte åt dig.
Jag: Nähä du, men attans när du är sjuk, åååå så sjuk du är.
Maken: (Bara flinar)
Jag: Du är hopplös, jag ger upp.
Maken: (Forstätter att flina)
Något senare kommer han in i rummet med en kaffekopp, stirrar storögt på den kopp som redan står där och utbrister: "Har du redan tagit kaffe" (Som den kaffetunna jag är borde han ha förstått att jag redan hämtat kaffe som jag bad honom fixa en timme tidigare.)
"Jaa, men du kan ta ut den tomma koppen och diska den med det andra du dragit fram." Lite försynt sätter han upp ett finger och nästan viskar fram: "Jag har ett sår, jag kan inte diska." "Du har vad" frågar jag, "Jag har skurit mig" svara han med ett fånigt leende som lyser upp hela ansiktet. "Ja, säkert medvetet också." fnyser jag fram. Maken:(Flinar fult och går.)
Idag fick klockan ringa 15 minuter tidigare i hopp om att få barnen klara i tid, lyckades det? Absolut inte! Kampen om en stressfri och lugnare morgon fortsätter.
Men jag får väl vara glad att maken kommer upp själv numera, oftast i alla fall. Jag får fortfarande påminna om att ställa klockan och ibland får jag säga till att den har ringt, men inte varje dag och det är ett framsteg vill jag lova.
Efter helgens 4 års kalas vart det en massa gosaker kvar, bra för maken som älskar gosaker. "Rör bara inte barnens godis" sa jag åt honom och han lovade dyrt och heligt att inte röra det. Jag trodde inte heller att han hade gjort det men så såg jag att det bara var en skål kvar, så ett barn har blivit utan godis, snyggt jobbat araben!!
Vi väntar ju tillökning i familjen, yttligare en arab ska ansluta sig till våran lilla skara, nej, nej... jag är inte gravid utan det är en vuxen arab som kommer, närmare bestämt makens bror. Jag brukar fråga maken vad som gick fel när just han föddes, alla hans syskon är fullt normala människor och så har vi då just maken..... så jag hoppas hans lillebror har bättre inflytande på honom än vad jag har, och om maken tror att han ska styra och ställa över sin bror så tror han fel, helt fel. Vi ska minsann visa honom vem som bestämmer här hemma. Men så kommer mina funderingar över hur det ska bli med yttligare en arab i familjen, två fullblodsaraber och två halvblodsaraber och så jag och storasyster...kan detta hem bli stökigare än det redan är? Ja det återstår att se.
I morrn fyller lillebror 4 år och han önskar sig Bärgarn i Cars och den MÅSTE låta. Fast mellan varven bryr han sig inte alls som idag när jag sa: "-Men va kul du ska ha på dagis i morrn när du fyller år." Till svar fick jag bara: "-Nääää, jag får inte sjunga då." Ja så kan man också se det. Sen när han är sur på oss säger han alltid: "-Ni får inte komma på mitt kalaaaaaas." "-Nämen vilken otur, vilken ska baka åt dig då?" Det ska hans dagiskompis göra, hon är också hans stora kärlek, ibland i alla fall.
Men när han är sams med oss alla så får vi komma, vilken tur vi har. :)
Jag har fått ett problem med morgonrutinerna, bägge barnen har helt plötsligt blivit otroligt morgontrötta och att försöka få liv i två lik på mornarna när man själv har lite brått är inte kul. Lillebror som fortfarande får hjälp med påklädningen på morgon får jag relativt fort klar om han inte börjar trilskas och vägrar att klä på sig och blir spänd som en båge. Lillasyster däremot får jag säga till så många gånger så det slutar alltid med gap och skrik och sura miner. Sen måste dom kivas med varandra så om lillebror inte redan var sur så blir han. Jag funderar på att väcka dom ännu tidigare så vi hinner med oss och kan tillägga lite morgonmys, en fundering som förmodligen inte kommer att fungera men kan vara värt ett försök.
Just nu i skrivande stund står lillebror här och skriker för han inte fick följa med pappa och hämta lillasyrran på scouterna. Han försöker komma med hot och beter sig allmänt illa, vart någonstans misslyckades vi??
Kan någon tala om för mig varför barn måste låta så mycket och varför dom älskar saker som låter, ju högre desto bättre. Lillebror lekte förut med en liten pistol som tillhör en gubbe och med den i ena handen och en bil i andra gick han runt och hade konsiga läten för sig. "-Varför måste du låta så mycket frågade jag." "-Därför tjejer låter så här." fick jag till svar. Tjejer, tänkte jag, han håller en bil och pistol i händerna och ekvationen gick inte ihop och om jag trodde att jag skulle få ett svar så var det bara en dum tanke för lillebror hade ingen lust att förklara utan fortsatte sin lek.
Just nu i skrivande stund står han och hamrar på bordet i sitt rum. På svar på sin pappas fråga varför han hamrar svarade han helt enkelt: "-Jag jobbar ju!."
Lillasyster har tagit en leksaks slipmaskin som hon går och snurrar med en kula på, maskinen låter och snurrandet av kulan låter, hör dom inte själva oljudet?
Mitt huvud håller på att gå i tusen bitar idag och alla ljud omkring underlättar inte direkt, men dom leker och är snälla för stunden så jag låter dom hållas, ett tag till i alla fall.
Ibland är jag verkligen inte lämpad att vara mamma, ibland mera, ibland mindre och ibland inte alls. Jag försöker ställa prognoser på mig själv, varför är jag sån här? Vissa gånger skyller jag på en begynnande förkylning, kan vara det som spökar i kroppen. Andra gånger tror jag att mitt nya levene försöker göra sig av med gifter som förpestar mig på vägen ut men tänk om jag börjar bli en klimakteriekossa?? Men oftast så tror jag bara att mitt huvud är så pass vridet och skadan är skedd och det är inget att göra åt saken.
Ser jag på mina barn så kan jag ana en viss likhet, tjurigheten och humöret alltså och det är i dessa stunder jag förstår att dom är förstörda för livet.
I helgen skulle jag och tjejerna på 1-års kalas till Härnösand, lillebror skulle få stanna hemma med sin pappa och vi tjejer skulle ha en mysdag. I sista sekund när lillebror bönade och bad och såg på mig med sina stora bruna ögon veknade jag och tänkte: "Hur illa kan det bli?" Med facit i hand och nåt jag borde ha fattat så vart det illa, riktigt illa. Efter fem minuter i bilen var både jag och storasyster gråtfärdig, där bak satt de två små arabhuliganerna och bråkade, skrek och hade andra mindre trevliga läten för sig och jag ångrade att jag lät mig övertalas av ett par bruna ögon.
På kalaset fanns både en katt och en hund till lillebrors stora glädje, dessvärre inte till djurens. Katten som visade ett stort tålamod och som var en mycket snäll katt tog snart till flykten och ville inte alls leka med lillebror. Hunden fick dock vara i fred då lillebror är lite rädd för hundar. Födelsedagsbarnet ägnade han inte en sekund åt, hon var ju bara en bebis.
Efter fika och ett antal lååååånga toabesök, mina barn gör ingen större brådska på sig, så tyckte jag det var dags att åka hem och på hemvägen somnade han och det var lugnare, tack för det. Så var ännu en utflykt till ända och ännu en gång undrade jag varför andras barn är så normala medans mina bara är..... galna!!
