I nöd och lust.
Kategori: Vardagen
Det har varit lite tyst härifrån för det har inte hänt så mycket raffinerade saker hemma hos familjen Arabsson, fast med närmare eftertanke så händer det saker hela tiden men kanske inte jämt värda att skriva.
När jag läser runt lite på bloggar eller facebook så läser man mest om tomtebolyckan, gulle gull och alla älskar varandra. Det är klart jag älskar min familj men känner inte att jag behöver skriva det för det säger jag till dom jämt, hela tiden vad jag hellre behöver är att skriva ut min frustration ibland och det är väl just vad denna självironiska blogg handlar om. Är rätt övertygad om att inte alla gillar självironi men de som känner oss vet hur vi lever och förstår tanken bakom.
I nöd och lust som jag skrev som rubrik hänvisar lite till vigselns alla löften, men är dom så lätt att hålla på jämt? Jag och maken tycker inte alltid lika och vi är ett men samtidigt från två skilda världar och då syftar jag inte på de olika religionerna, kulturerna eller så, nej dom har vi aldrig haft problem med men sätt ihop två tjuriga människor som aldrig ger sig ja då har vi ett rykande hett par som ibland tar strider liknande ett tredje världskrig vill jag lova. Och så länge jag tycker att jag har rätt så håller jag på det och tvärtom vilket gör sammandrabbningarna rätt tuffa. Jag tycker han är världens tjurskalle som inte ger sig och går runt och surar på lite medans han tycker likadant men istället för att sura på så blir han tyst, knäpp tyst vilket naturligtvit irriterar mig till tusen.
Storasyster som är en vuxen kvinna nu kan man väl säga har ärvt min tjurighet så även där blir det kraftiga sammandrabbningar ibland, inte lika ofta nu för tiden men det händer. Så när vädret är taskigt, vi bara är hemma vid och maken och jag redan ligger i en fejd blir det enkelt att även storasyster får sig en känga av mig när jag tycker det behövs vilket betyder att inom loppet av några minuter så är hela familjen ovänner.
De två små har ju även dom begåvats med denna tjurighet som ni säkert har förstått och redan nu till morgonen har jag gått några ronder med lillebror som vägrat både det ena och det andra. Filen tog slut och lillasyster fick den till lillebrors stora förtret, hon gav snällt bort sin fil till honom men då skulle han inte ha den. En endaste liten blick eller ord från sin syster så sätter han igång med sitt illvrål, tjejskriket, och jag som är rätt nyvaken och har en dags städning framför mig känner hur jag håller på att tappa fotfästet. Just nu är det lugnt, dom är nyätna och sitter med varsitt spel för naturligtvis var vi tvugna att köpa ett litet begagnat game boy till lillebror som också ville ha ett spel, bortskämda?? Ja kanske, men ibland gör man allt för lite lugn och ro.
Så min fråga nu är: Är det bara vi som lever så här?? Är det verkligen ingen annan som verkligen känner att man bara skulle vilja fly fältet till en liten stuga långt in i skogen och bara vara för sig själv? Är det bara jag som i vissa stunder skulle vilja sälja mina barn och gladeligen stoppa maken i ett paket adresserat till nåt avlägset land och inte skriva avsändaradressen? Är det det bara jag som är fånigt ärlig att erkänna att livet inte är enkelt, livet är ingen dans på rosor och man kan inte jämt leva i den där tomtebolyckan. Eller är det verkligen så att andra lever i den, i så fall skulle jag vilja ha det receptet så jag kan ta fram det dagar som dessa.
