Livet hos familjen Arabsson

Ja nu har jag officiellt semester, den fick inte den start jag hade hoppats på men den är här i alla fall. Hade varit roligt att få jobba idag och glida ut vid tre tiden och önska alla en trevlig sommar. Istället fick jag springa mellan packning, tvättsugan där allehanda nerkletade saker tvättats, försökt att förse familjen med diverse matintag och gett lilleman alvedon. Han gonar i soffan nu och jag anar att han kommer att sova sig ner ända till Mora.

 

Bilen är packad och proppfull, ja jag visste att det skulle blir så och ändå är det några små väskor som ska in, men inväntar maken som är packningsspecialisten i familjen. Han lär bara morra och ta ut allt och börja om från början. Så bara han dyker upp så far vi, kan hända att vi når målet till 21 ändå, hurra!! har vi tillslut lyckats komma iväg i tid!?!?

 

Nån internetuppkoppling lär det väl inte vara frågan om så vi hörs och syns när jag kommer hem på tisdag. Hade så gött allihopa och tare lugnt, för det ska vi.

Det känns allt annat än roligt att vabba sista dagen innan semestern men med en liten kille som har nästan 40 grader i feber så hade jag inget val. Inatt dök en melodi upp i huvudet, Ugglas Baby boom med texten: "Hela sängen full, av klibbigt febrigt babyhull." Man kanske inte ska säga baby om en snart fyraåring men ni förstår va. En glödhet liten kille på ena sidan och en större viftandes på den andra, för lillasyster hade somnat i sängen och jag lät henne ligga kvar. Men hon pep iväg i natt när lillebror började läka på andra ställen, feber och välling brukar inte vara en bra kombo så inte heller i natt, min renbäddade säng var full av välling som varit ner i magen och hälsat på en stund för att sen komma ut i en mycket klibbigare form.

 

Jag är inte så mycket hönsmamma, är barnen sjuka så är dom medan maken är mera klen där och oroar sig och tycker vi ska ringa läkaren. Ett exempel på detta är tex när maken kom hem med lillebror när han var drygt två år och hade gjort illa fingret. Maken sa att vi måste åka till akuten men jag tog det lugnare. Det vart som maken ville och sex timmar senare kom vi hem med lillebrors hela arm i gips, inte lätt att gipsa ett pyttelitet finger på en liten kille så det vart ett rejält gips.

 

Nu vill maken avstyra våran lilla semestertripp för lite feber....suck, vi har klarat av sjukhusvistelser med barnen i både Algeriet och i Frankrike och i London ringde hotellpersonalen efter ambulans när lillasysters höga feber aldrig sjönk, så visst sjutton kan vi klara av en vanlig liten biltur ner till dalarna, 1177 är bara ett samtal bort.

 

 

I ett försök att börja packa (sänder ett stort tack till jobbet som gav mig semester idag) så har jag hämtat in fem väskor, och jag inser att min packningsstrategi redan är förlorad. Omringad av väskor, handdukar och lakan försöker jag räkna hur många vi behöver, då precis upptäcker lillasyster att det saknas pengar för henne. Ja jag lånade lite småpengar av dig när jag skulle parkera, du ska få igen dem (och mera därtill tänker jag.) Att hon har flera hundralappar liggandes bekommer inte henne alls, nej det är småpengarna som är borta som är det stora bekymmret. Jag förklarar ännu en gång att jag lånat dem och hon ska få tillbaka allt men hon fortsätter tjura på och jag lägger genast dövörat till. Då kommer storasyster in i köket och är gråtfärdig för hon har så ont i bröstet, doktorn i mamma kommer fram och jag frågar om det kan vara gaser, för allt i min värld är gaser tills motsatsen är bevisad. 

 

Medan jag försöker få nåt vettigt ur storasyster så står lillasyster fortfarande och tjatar om sina pengar och då brister det för mig så jag vrålar: "Sluta tjata om pengarna du ska få igen dom!!!!" Sen går jag in och försöker igen att få veta vart värken sitter på storasyster som vrider sig av smärta som jag naturligtvis tycker är lite larvigt för det är säkert gaser.

 

Jag går tillbaka till packningen och ser att lillasyster är borta, jahapp...börjar förstå vad sex veckors semester kommer innebära. Nu sitter i alla fall storasyster uppe och säger själv att ja, det är nog gaser och lillasyster sitter på hemlighuset och surar och jag, ja jag sitter här med mina väskor och får inget gjort.

I morgon jobbar jag sista dagen innan semester och jag försöker verkligen förkorta dagen eller bli ledig helt. Vi måste komma fram till stugan till kl 21 och jag vet att det inte tar lång tid att åka ner till Dalarna MEN jag känner min familj. Har vi nån gång åkt någonstans utan att kämpa mot tiden? Att ta sig till båtavgångar är en evig kamp mot tiden och ibland har vi hunnit nätt och jämt. Jag kommer aldrig glömma när vi var på autobahn i Tyskland och bensinmätaren lyste rött, vi svängde av vid första bästa avfart och skulle leta en mack men hamnade i ett industriområde. Vi försökte fråga oss fram men tyvärr är inte alla tyskar så hjälpsamma mot araber, men vi hann fram till båten med 30 minuter till godo. Även när vi var i Algeriet en gång så kom vi så sent att hamnpersonalen vart sura men att vi ändå fick vänta tre timmar innan båten avgick är en helt annan historia. :D

 

Jag är värsta tidsfacisten, jag är alltid i god tid till jobbet eller vart jag nu ska, oftast mycket tidigare än jag behöver, medans maken är precis tvärtom. Om han åker bort och jag frågar när jag kommer hem får jag alltid svaret: "Det går fort, max en timme." Ja då vet jag att det blir MINST tre timmar. Varför inte bara svara som jag gör när jag får frågan om när jag kommer hem. "Jag vet inte, men räkna med att jag blir sen." Då slipper man sitta och vänta och man slipper bli sur. ;)

 

Men jag är van med den arbiska tiden, en svensk timme är tre arabiska, när man är i Algeriet så märker man snabbt att det finns absolut inget tidsperspektiv över huvud taget och är inte det konstigt så säg, dom borde ju vara världsbäst på att hålla tider med tanke på att dom ber fem gånger om dagen och dessa tider håller dom benhårt på, men andra tider.... ja det existerar inte.

 

Såååå, nu är frågan... kommer vi att komma fram till campingen före kl 21?? Skulle inte tro det, och just därför vill jag sluta tidigare i morgon så allt är klart när familjen kommer hem och vi kan sticka på studs. Nu har inte maken ens bytt däckerna på bilen vi ska ha så jag blir inte förvånad om han ska göra det efter jobbet i morgon. Jag räknar kallt med att komma hemifrån strax efter kl 16, sen ska det käkas efter vägen, det blir ett antal kisspauser och så kör vi säkert fel några gånger (Joooo vi har en gps!!) lite bråk och lite stök så jag hoppas receptionen förbarmar sig över oss när jag ringer kl 20.55 och frågar om det är ok att vi kommer runt midnatt.

 

 

För ett tag sen så tog maken och hackade upp all lök vi hade i källaren för den höll på att bli dålig. För att göra det lite enkelt så lade han upp allt på en plåt och tanken var att han skulle snabbt lägga den i frysen så att det skulle bli enklare att frysa ner den så allt inte bara skulle bli en klump. Men några minuter vart några timmar så ni kan ju själva tänka er doften i frysen. Vi har frostat av den men det stinker fortfarande så nu måste vi försöka tömma den på mat och börja om från början så lukten försvinner.

 

I frysen fanns det några lammhuvuden, dessa tog han fram igår och skall nu förbereda dem. Lillebror som yrvaket gick genom köket i morse tittade på spisen men sa inget. Detta är ingen ovanlig syn här hemma så jag tänkte väl att det var därför han inte sa nåt. Men när vi kom ner på dagis så hade hans hjärna jobbat på högvarv var på han sa: "Fröken, inte kan man ha kor i köket." "Näää" svarade givetvis fröken." "Men mamma har det, flera styckna, hon har köpt kor och dom ligger på spisen." 

Efter att jag hade förklarat vad det var så sa hon till lillebror att jamen det skulle väl blir gott. Men då började han att skratta och sa: "Meeeen man kan väl inte äta kor heller, dom är ju hårda och jag är bara en liten kille."

Ja, dom får ju en liten annorlunda matkultur mina barn. :)

Idag var det bara jag och tjejerna hemma och eftersom jag hade en ledig dag så skulle det städas. Jag bad lillasyster att tömma sin byrå så det skulle bli ordning och reda, lägg allt i en hög på bordet så hjälper jag dig sen sa jag.

Under tiden hon höll på så plockade jag och donade i resterande rum och när jag efter en stund kollade in så höll jag på att ramla bakåt!

Hon hade börjat med att lägga allt på bordet men när stapeln blev för hög och allt rasade på golvet så fortsatte hon i samma stil, det låg en sjö, nej fel... ett hav av papper, block, pennor, pusselbitar och ja precis allt man kan hitta i lådor och skåp i ett barnrum. Jag suckade, bet ihop, eller nja... ett liiiitet raseriutbrott fick jag nog, men gick i alla fall dit och hjälpte henne med oredan. Efter ca en timmes krälande på golvet var äntligen rummet klart, precis lagomt utpumpad så inser jag att vi har några rum till. Suckandes igen drog jag fram snabeldraken och till slut såg hemmet respektabelt ut igen.

 

Sen fick jag väl på nåt sätt liv i storasyster som legat och gonat under tiden och vi for iväg och handlade lite, allt från saker vi ska ha till semestern, mat och annat onödigt som alltid har förmågan att komma med hem. En liten fikapaus hann vi också med. Väl hemma tog storasyster tag i middagen och jag for och hämtade lillebror och sen var friden borta. Lillebror som försöker sluta sova middag på dagis var inte på sitt bästa humör och med en retsam lillasyster så har eftermiddagen och kvällen varit plågsam för alla, men mest för mig. Jag köpte några böcker förut idag så efter middagen lade jag mig för att läsa men det var ju dödsdömt redan från början. Från att nästan ha somnat vid middagsbordet fick den lille mannen nya krafter och har sprungit runt och gapat och bråkat och retat allt som rör sig och jag ligger inne i sovrummet och försöker få kontakt med barnens far som tydligen hade rymt fältet. Han fann vi ute i bilen, smart där, riktigt smart! Men så såg jag att han lagat minibussen så jag bet i hop, kammade till luggen, fixade barnen och slog på tv:n för nu är det ändå lagligt för dom att sova.

 

Hoppas nu på en lite lugnare kväll, lite Allsång på skansen, kanske lite mera läsning, men kom precis på att jag skulle hjälpa maken att boka en resa, suckar för etthundraelfte gången idag, ibland är det bara så jobbig, jag vill ju bara ha lite lugn och ro, lite egen tid, men det får jag kanske uppleva den dagen barnen är utflugna om sisådär 15-20 år, shit, då är jag ju näst intill död juh!

 

Den enda gången våran familj är riktigt kärvänliga och har roligt tillsammans så är det på våra semestrar. Ja vi är vänner annars också men just på semestrarna blommar kärleken. Fast ska det vara riktigt korrekt så är det maken och barnen som är sams med mig bråkar de. Eller... när jag tänker efter så är det nog jag som bråkar med dem., ja så är det nog.

 

Det finns några saker som gör mig galen, förutom stök då men värme är en annan, jag gillar inte värmen och då menar jag inte vanlig fjåsvärme nä jag pratar om värme då svetten lackar och det rinner på ryggen och allt är klibbigt och varmt.

Härom veckan när det var så varmt så sa lillasyster till lillebror: "Låt mamma vara, hon blir sur när det är varmt." Ja ni hör ju själva hur illa det kan vara.

Jag gillar inte heller när blecket stiger mot 50 grader och jag är tvingad att sitta i ett rum där ac:n är ställd på 16 grader och alla runt mig faller av en efter en i förkylningar och halsfluss, men inte jag då, för jag är en viking.

Jag gillar inte heller när kvällen kommer och man kan avläsa 40 grader, suck... man kan inte ens andas på natten.

Jag blir riktigt sur att sitta som en sill i en buss eller vara i en bil som är stekande het, jag vill vara på stranden som allt för oftast befinner sig tio mil bort. 

 

Men detta är ju bara i Algeriet det är ju bättre på andra ställen.

Trodde jag ja....tänk er att näst intill få solsting på Disneyland i Paris, eller tänk er att stå under glastaket i Louvren när solen gassar.

Eller när man börjar känna svettpärlorna rinna från kroppens alla ställen mitt på Oxfort Street och inte förstå hur man ska komma tillbaka till tågstationen.

Nä sol och värme är inte för mig, jag blir sur och grinig och ibland sätter jag mig bara och grinar. Familjen som tål vilka temperaturer som helst har lite problem med detta, dom tycker jag är fjantig och kan väl bara hålla ut på semestern och sluta förstöra för alla andra.

 

Så för min del vore en vintersemester det ultimata men så har vi ju araben i familjen som tar på långkallingarna redan i september och helst skulle vilja gå i ide på vintern. Så denna semester önskar jag mig nu bra väder, inget regn, ingen storm, lagomt soligt och varmt och idel glada miner.

I morse vart det klart att vi åker på en mindre semestertripp på fredag. En kort resa ner till Dalarna i några dagar bara. Jag vill att barnen ska få träffa tomten på Tomteland och jag bävar för vad min make ska ställa till med. Jag vill nämligen att mina barn ska få tro på tomten så länge dom vill, för jag älskar tomten och allt som hör julen till. Där har vi det dära problemet igen, maken och de svenska traditionerna!! Han firar gärna julen där det serveras mycket god mat och han har inte heller emot en liten julklapp eller två, men tomten.....fnyser han åt!! Va.....kan ni förstå min frustration när han försöker tuta i de små liven att tomten inte finns, eller påskharen...gaaahhh!!

Så nu ska jag minsann visa barnen att tomten finns och får väl ta med silvertejt till makens stora trut så han kniper igen. ;)

 

Vi har rest en hel del, det har varit semestrar i Sverige, Tyskland, Frankrike, England, Tunisien och Algeriet och vi bilar allra helst för då får man se så mycket mera. Vår första resa till Algeriet åkte vi genom Tyskland, ner till Schweiz, Italien där vi åkte båt över till Tunisien för att sen åka till Algeriet. Vi gillar att åka bil och ser inget problem med barnen även om det var enklare när dom var små och sov mest hela tiden. Nu tjatas det rätt fort om hur långt det är kvar och liiite jobbigt är det om man hunnit till Hudiksvall då frågan kommer och man ska hela vägen ner till Afrika. :-/ Men en fördel med bil är att man kan släppa lös med packningen totalt för är det nåt jag verkligen inte kan så är det just att packa. Jag har alltid med mig tre fjärdelelar hem av alla kläder som vi inte ens har använt. Sen att dom bara legat i väskan betyder inte att jag lägger tillbaka dom i skåpet när vi kommer hem, nej nej.... i tvätten ska det för jag har ju ändå dragit det runt halva jordklotet.

I det här huset skulle man lätt kunna få tinnitus, de två små håller låda exakt hela dagen från att de slår upp sina bruna på morgonen tills de sluter dem på kvällen, kan även tillägga att alla tre barnen pratar i sömnen.

En helt vanlig dag vid frukostbordet brukar gå till så att den som pratar högst får uppmärksamheten och alla försöker överösta varandra, så håller det på hela dagarna.

 

En vän till mig sa en gång när vi var ute och åkte bil, "Men snälla, hur orkar du med hela dagarna i det här livet?"  "Tja, det är enkelt, sa jag, jag bara lägger dövörat till." Och det är ett måste för att ens orka med en bråkdel av dagen. Det låter som om jag har tio barn här hemma men dessa två små halvblodsaraber är allt annat än lugna och storasyster på 19 år är inte heller den tystaste och lugnaste hon heller. ;)

 

Lillebror har även begåvats med värsta tjejvrålet som han tar till när ingen gör som han vill, det skär långt in i benmärgen och alla döda inom en radie på 100 mil vaknar garanterat. Jag brukar undra vad folk tänker som går förbi oss, dom må ju tro att vi totalt har missat barnuppfostran. Nu när det är sommar och man är ute mycket mera får man ju ibland skämmas, våra barn stör väl hela området, i alla fall om man får tro barnens mormor och morfar, undra om jag var så tystlåten när jag var liten? Skulle inte tro det va!

 

Igår tog vi en tripp till Norra berget här i stan, barnen var extremt snälla och lekte snällt och gjorde inge större väsen utav sig. Jag har köpt håvar till dem som de kan fånga flugor eller fisk med och de sprang snällt runt och lekte medans maken startade ett mindre rökinferno när den sega engångsgrillen skulle tändas. Barnen insåg ganska snart att det inte var helt lätt att jaga flugor så de satte fart efter fåglarna istället, maken kastade ut korv till måsarna och barnen satte efter. Ännu en gång insåg jag att denna familj är inte som alla andra, tänk er synen med rökpelarna från inte mindre än två grillar som gled längs kanten och några flyttade diskret på sig, två tjutande ungar som satte fart efter fåglarna som deras pappa matade, det vart folktomt rätt snabbt.

 

Men hur konstiga och knäppa vi än är i våran lilla brokiga familj så älskar jag dem över allt annat. ♥

 

Jag lider av många åkommor, jag städar för mycket, planerar för mycket och tänker för mycket. Jag skriver listor hit och dit som jag följer slaviskt och vill ju att alla andra också ska göra det. Dilemmat här är att det är ju bara jag som har tillgång till listorna och så vitt jag vet är ingen i familjen synsk eller telepatisk så varför jag blir sur för att dom inte förstår mig kan jag inte svara på men det blir jag i alla fall.

Om jag har städat en dag så är det knappt jag tillåter familjen att ens andas inne, och jag är efter dom hela tiden så dom inte smular ner eller stökar till, efter ca en och en halv dag slutar jag med det för då är det redan stökigt igen och det är bara att börja om från början.
Mina barn, de arma små liven har jag nog gett men för livet, de är alla tre uppvuxna med en tvättlapp i handen. Hur normalt är det av en liten treårig grabb att vägra fortsätta äta sin frukostmacka för att en liiiiten kaviarklick har hamnat på fingret? Inte förrens han är rentorkad fortsätter han att äta, stackar stackars barn. Undra hur många gånger jag har skällt på dom små liven när dom har spillt ett glas mjölk eller nåt, lillasyster är i alla fall snabb att påpeka när jag spiller ut nåt. "-Vilken tur mamma att det inte var någon utav oss."  Aj, aj, aj..... skäller på mig själv.

 

Trots att mina barn är renliga utav sig så har den övriga städmanin inte smittat ännu i alla fall, men det är väl bara en tidsfråga antar jag. Jag tror jag måste försöka bli av med mina militantiska sidor innan familjen blir less och överger mig. Men kan man lära gamla hundar att sitta?

När man hör ordet semester så tänker man på sol, värme och bad. Underbara dagar fyllda med lek och skratt och ljumma kvällar där man sitter ute och myser lite så där romantiskt medans barnen leker och skrattar en bit bort. Jag ser sex härliga veckor framför oss, sovmornar och sena kvällar och man tar dan som den kommer.

 

För hur härligt det än låter så blir det sällan så, dessa sovmornar gör mig bara tröttare och inte alls glad och pigg. Det är ju ingen hemlighet att barn bara är glada och snälla så länge de blir roade med allehanda saker för när minsta minut av tristess slår till ja då blir dom små  söta glada liven förvandlade till två arabiska halvblodashullliganer. Det ska bråkas och kivas så mycket som möjligt och ju mera mamman skriker desto värre blir dom. För det slår ju aldrig fel, när jag som mest vill vara med mina barn, efter jag tex har jobbat mycket eller som nu när semestern närmar sig, ja då blir allt bara fel, fel och åter fel och det slutar med att jag förbannar mig själv som tog så lång ledighet för att kunna vara hemma med barnen när jag i vissa stunder helst skulle vilja sitta på jobbet igen, i lugn och ro!

 

Badstransscenariot är en annan grej, efter att ha haft några sköna sommrar då lillebror varit lite rädd för vattnet och hållt sig till vattenbrynskanten har han numera kommit på att han kan gå ut tills han knappt syns mera. Det betyder att jag inte kan ligga uppe i vassen och gömma mitt valrossvita fläsk längre, nej nu måste även min filt ligga så långt ner på stranden den bara kan så jag har full uppsikt över HELA området då lillebror sällan befinner sig på samma plats mera än fyra sekunder åt gången. Sen all sand...... mmm passar inte direkt en städfantast att dra hem tjugotvå kilo sand efter varje strandbesök, men.. jag biter ihop, jag är inte 14 år längre och har inte oljat in mig i sololja så sanden fastnar och jag behöver inte heller ta in alla sandiga filtar utan dem slänger jag ute på gården så efter några veckor när det är slut på filtar och handukar ja då är det även slut på badandet också, om inte nån har lust att tvätta dessa förståss för jag gör det inte, jag har ju semester. :)

 

Men visst, för all del så kommer det några få stunder där man riktigt njuter av sommaren och då barnen faktiskt är små raringar, det är dessa tillfällen som man ser fram emot och som jag av någon anledning alltid tror att det ska bli jättebra. Men denna sommar kanske blir just så bra som jag hoppas på, bara skratt och glädje... eller vem försöker jag lura nu?

 

 

 

Att vara värsta traditionsfreaket som jag är och som vill att allt ska vara perfekt så kan jag säga att det är ett hårt jobb att få familjens fem medlemmar att:

1, Göra som jag säger

2, Förstå vikten med att hålla tidsschemat.

3, Vara goa och glada hela dan.

4, Att ens försöka vilja vara glad.

5, Få alla att förstå vikten att hålla snyggt hemma under några timmar (och resten av årets 364 dagar)

6, Att få min arabiske make att försöka älska dessa svenska traditioner lika mycket som jag och barnen, dvs att alla i familjen ska älska allt detta stök lika mycket som jag och samtidigt hålla humöret på topp.

 

Detta är en allt för oftast helt omöjlig uppgift som jag sällan ror iland men jag försöker i alla fall.

Denna dag var inge annorlunda än alla andra, redan när jag väckte maken i morse med ett glatt tillrop: "-Godmorgon älskling och Glad Midsommar, nu är det frukost och mamma och pappa kommer också och fikar med oss."

"-Vadå svarade maken, varför kommer dina föräldrar?"

"-Ja för att det är midsommar juh" Svarade jag och en förklaring på minuter äger rum när jag skall förklara midsommar trots att det är hans elfte år i Sverige. Jag suckar tyst och går ut i köket där barnen halvligger över bordet och har slängt sig över godsakerna och förstört min fina dukning. Redan här förstår jag att inte heller denna midsommar kommer att bli som jag vill.

 

När alla samlats kring bordet säger maken att han ska åka på fredagsbön till Mosken kl 13. Japp, precis då vi ska åka iväg till midsommarfirandet och även om jag förstår att han vill åka dit så knorrar jag och en liten irritation sprider sig i luften.

Det blir i alla fall så, maken far till Mosken och mina föräldrar åker i förväg med lillebror till Spikarna för midsomamrfirandet. Jag tar tjejbilen som består av mig, storasyster och lillasyster, problemet med en tjejbil är att det tar väldigt lång tid innan vi kommer iväg för det ska fixas med hår, bytas örhängen och letas skor. En sväng in på affärn och stressen osar i luften och svettpärlorna börjar att rinna. Ja med lite tur kanske vi kommer ut lagomt till sista dansen runt stången. Lillasyster sitter bak och pockar på min uppmärksamhet och jag vrålar rätt ut och storasyster fattar galloppen, mamma håller på att få dagens andra utbrott.

 

Väl framme så har dansen inte ens börjat, inte på långa vägar så jag kan lugnt sätta mig ner, ta en kopp kaffe och pusta ut. Det kommer till och med visa sig att maken hinner komma ut innan spektaklet drar i gång. ;)

Att stå lugnt och sansat och prata med alla släktingar och vänner är inget som roar lillebror, för en liten kille på drygt fyra år har väldigt mycket spring i benen och med för mycket stenhällar och vatten så kan olyckan vara nära så nån lugn och skön stund var ju inte att vänta. Helt plötsligt var han borta, där lång fram mot bron var han på väg ropandes på morfar som han inte hittade. Tja, lite svinn får man ju räkna med men jag brukar ha koll på att lika många som kom med från början brukar även vara samma antal som kommer med hem.

 

Men dagen i stort vart fin, vi fick våran dans och sjöng små grodorna medans maken stod på sidan och skakade långsamt på huvudet, konstiga svenskar tänkte han säkert även om han inte sa det högt. :)

Hemma åt vi god mat, ja alla utom lillebror då som nöjde sig med två korvar och vindruvor, han var ju fortfarande mätt efter dagens bullorgie och glassfest.

Men summan av kardemumman är ju att familjen Arabsson har genomlevt ännu en midsommar även om mamman kanske inte fick till det helt som hon ville, men livet är ju inte helt perfekt, även om jag nu vill ha det så.