Livet hos familjen Arabsson

Nu är det Ramadan, den underbara månaden där alla Muslimer fastar från gryning till skymning där man inte får varken äta, dricka eller röka. Och eftersom vi befinner oss mitt i sommaren, även om man nu inte tror det, så betyder det väldigt långa dagar. Gryningen kommer strax efter kl 02.00 och skymmningen kommer strax efter 22.00. Fastan går ut på att lära sig att ha tålamod, visa ödmmjukhet och naturligtvis öka sitt medvetande om sin religion. Man förväntas att uppträda bra, ge allmosor, högakta sin familj och unvika allt dåligt så som avundsjuka, ilska, våld och girighet bla. Detta låter ju som att om man är snäll under en månad så får man göra allt fel resterande av året men så är det ju naturligtvis inte, man ska alltid vara snäll men Ramadan är en månad av eftertänksamhet, man ska ransaka sig själv till att bli en bättre människa. Ja ungefär så är det, tog lite hjälp av google nu men i det stora hela är det så här utan att grotta ner sig för mycket.

 

Hur funkar detta då? Tja.... bra...eller...nja... har ni någon gång fastat så länge? Gör det isåfall och känn efter själva för inte tusan är det lätt att hålla humöret uppe när man är trött och grinig av hunger. Men om man verkligen lägger manken till och börjar tänka på alla människor i världen som faktiskt lever så här jag då hjälper det till lite. För när vi bryter fastan så står värsta festmåltiden på bordet och alla äter sig övermätta men det gör inte de fattiga människorna, nej deras liv fortsättar likadant dag ut och dag in och här gnäller vi för att vi går hungriga en dag men vet hela tiden att kl 22.13 då får jag mat.

Så under dessa tio år jag har levt med min man  och med Islam så har jag lärt mig mycket och det är jag tacksam för och alla borde tacka för det vi har och sluta se på allt vi vill ha som vi kanske inte ens behöver.

 

Ramadan avslutas med en stor fest som heter Eid-Al-Fitr där det äts massor med god mat och andra sötsaker  och gärna med familj och goda vänner. Eftersom makens familj inte finns här har vi ibland firat med vänner och ibland bara hemma med familjen. I år åker maken och lillasyster till Algeriet och firar där, visst är jag lite avis men jag unnar dom verkligen det, tänk att det är elva år sedan han firade Ramadan hemma.

 

Så nu börjar prövningen, i en familj som våran där viljor går i sär  och humören växlar lika fort som en svensk sommar blir det måååånga sura blickar och tysta svordommar, precis tvärtemot vad vi ska göra men vi biter ihop så mycket vi kan men det är inte lätt, verkligen inte lätt. Förhoppningsvis har inget stort hänt under dagen så när magarna är mätta sprider sig lugnet och några få timmar följer av nöjda människor som småpratar och har trevlig med varandra och sen sätter det igång igen dagen efter. Haha, så illa är det väl ändå inte men mitt uppe i det så känns det så. Det är så mycket lättare att stå på sidan om och se på än att fasta själv, bättre med en hungrig förälder än med två. Lillebror tror att pappa är sjuk, det grundar sig i att maken faktiskt var sjuk i helgen och fick åka till doktorn vilket gjorde lillebror helt förtvivlad, han grät floder och bedyrade hur mycket han älskar sin pappa och ville inte alls att han skulle till doktorn och tänk om han fick en spruta också, då grät han ännu mera. På morgonen när han vaknade så hade maken farit till jobbet vilket lillebror inte visste så han sa: "Jaha, se där då...pappa är fortfarande hos doktorn."

 

Så nu önskar jag alla Ramadan Mabrouk, Insha'Allah blir det en bra månad. ♥

 

 

Att vara värsta traditionsfreaket som jag är och som vill att allt ska vara perfekt så kan jag säga att det är ett hårt jobb att få familjens fem medlemmar att:

1, Göra som jag säger

2, Förstå vikten med att hålla tidsschemat.

3, Vara goa och glada hela dan.

4, Att ens försöka vilja vara glad.

5, Få alla att förstå vikten att hålla snyggt hemma under några timmar (och resten av årets 364 dagar)

6, Att få min arabiske make att försöka älska dessa svenska traditioner lika mycket som jag och barnen, dvs att alla i familjen ska älska allt detta stök lika mycket som jag och samtidigt hålla humöret på topp.

 

Detta är en allt för oftast helt omöjlig uppgift som jag sällan ror iland men jag försöker i alla fall.

Denna dag var inge annorlunda än alla andra, redan när jag väckte maken i morse med ett glatt tillrop: "-Godmorgon älskling och Glad Midsommar, nu är det frukost och mamma och pappa kommer också och fikar med oss."

"-Vadå svarade maken, varför kommer dina föräldrar?"

"-Ja för att det är midsommar juh" Svarade jag och en förklaring på minuter äger rum när jag skall förklara midsommar trots att det är hans elfte år i Sverige. Jag suckar tyst och går ut i köket där barnen halvligger över bordet och har slängt sig över godsakerna och förstört min fina dukning. Redan här förstår jag att inte heller denna midsommar kommer att bli som jag vill.

 

När alla samlats kring bordet säger maken att han ska åka på fredagsbön till Mosken kl 13. Japp, precis då vi ska åka iväg till midsommarfirandet och även om jag förstår att han vill åka dit så knorrar jag och en liten irritation sprider sig i luften.

Det blir i alla fall så, maken far till Mosken och mina föräldrar åker i förväg med lillebror till Spikarna för midsomamrfirandet. Jag tar tjejbilen som består av mig, storasyster och lillasyster, problemet med en tjejbil är att det tar väldigt lång tid innan vi kommer iväg för det ska fixas med hår, bytas örhängen och letas skor. En sväng in på affärn och stressen osar i luften och svettpärlorna börjar att rinna. Ja med lite tur kanske vi kommer ut lagomt till sista dansen runt stången. Lillasyster sitter bak och pockar på min uppmärksamhet och jag vrålar rätt ut och storasyster fattar galloppen, mamma håller på att få dagens andra utbrott.

 

Väl framme så har dansen inte ens börjat, inte på långa vägar så jag kan lugnt sätta mig ner, ta en kopp kaffe och pusta ut. Det kommer till och med visa sig att maken hinner komma ut innan spektaklet drar i gång. ;)

Att stå lugnt och sansat och prata med alla släktingar och vänner är inget som roar lillebror, för en liten kille på drygt fyra år har väldigt mycket spring i benen och med för mycket stenhällar och vatten så kan olyckan vara nära så nån lugn och skön stund var ju inte att vänta. Helt plötsligt var han borta, där lång fram mot bron var han på väg ropandes på morfar som han inte hittade. Tja, lite svinn får man ju räkna med men jag brukar ha koll på att lika många som kom med från början brukar även vara samma antal som kommer med hem.

 

Men dagen i stort vart fin, vi fick våran dans och sjöng små grodorna medans maken stod på sidan och skakade långsamt på huvudet, konstiga svenskar tänkte han säkert även om han inte sa det högt. :)

Hemma åt vi god mat, ja alla utom lillebror då som nöjde sig med två korvar och vindruvor, han var ju fortfarande mätt efter dagens bullorgie och glassfest.

Men summan av kardemumman är ju att familjen Arabsson har genomlevt ännu en midsommar även om mamman kanske inte fick till det helt som hon ville, men livet är ju inte helt perfekt, även om jag nu vill ha det så.