Med allt prat om Israel i dessa dagar kom jag på en incident som hände för länge sedan. Lillasyster var bara 3-4 år och vi hade varit på drakborgen och lekt och det var första måndagen i månaden så när vi gick där så hördes testlarmet. Lillasyster stannade upp och spärrade upp ögonen och utbrast: "-Mamma, vad är det som låter?" Jag förklarade vad det var och trodde det var bra så men så utbrast hon igen: "-Nää det är judarna som kommer och dödar oss."
Jag kan nog ana vem som ligger bakom detta, vem som har satt griller i huvudet på henne och jag är helt emot det. Vi kan gärna förklara vad Israel gör och hur dumt det är men jag vill inte uttala mig om att det är judarna, lika lite som jag säger att alla zigenare stjäl. Vi vill inte höra att alla muslimer är terrorister och kvinnoförtryckare lika lite som en jude vill höra att denne är mördare, för man drar bara inte alla över samma kam, så enkelt är det!
Så visst var det en rolig liten händele men samtidigt en snevriden syn, dock var hon en liten tjej med ett litet förståd då, hoppas förståndet på henne blir större än hennes fars. ;)
Läs inte detta om du inte har sett Breaking Dawn 2 ännu!!
Igår var jag på bio, jag och tre tjejer till. Tre av oss har läst böckerna och en av oss två..tre..fyra...ja många gånger, vem den nörden är tänker jag inte berätta. Så där sitter vi fyra riktiga twilight fans och var förväntansfulla som få riktigt så där fnittrigt förväntansfulla till gränsen på löjlighet. Filmen börjar, den är bra, lite som jag saknar men riktigt bra och så kommer det förväntansfulla slutet och där händer någonting.....andan gick ur mig, jag måste ha sett riktigt fånig ut där jag satt med gapande mun, absolut ingenting stämmer.... miljarder tankar snurrar i huvudet, har dom gjort om slutet?? Finns det två slut? Finns det en andra bok som jag har missat? Kom att tänka på en kommentar att det var ett dåligt slut, klart det blir ett dåligt slut om dom har gjort om filmen, storasyster som sitter bredvid mig frågar diskret: "-Dör han i boken?" "-Nääää" säger jag och fem minuter senare frågar hon igen: "-Men dör han i boken då?" "-Men nääääää, ingen dör, det blir ingen fight, jag fattar ingenting" Tilläggas kan att storasyster har läst böckerna men var så förvirrad så hon trodde att hon hade missat nåt. Tjejen bredvid storasyster blir tårögd, den fjärde tjejen som inte läst böckerna mummlar att det är äckligt och jag ser hur folk börjar att skruva på sig och det börjas tisslas och tasslas, vad hände??? Jag vart riktigt förbannad, tänkte nästan gå, hade inga som helst tankar på vad det handlade om, helt sjukt. Jag var totalt tom i skallen och lade inte alls ihop ett plus ett och om man tänker efter var det rätt logiskt det som hände, ingen dog det var bara en vision om vad som kunde hända, phuw.
Slutet gott, allting gott, men nu är det slut... för gott, snyft. :´(
Man skulle kunna jämföra vår familj med Jurassic Park, en salig blandning av människor, stora, små, helblodsaraber, halvblodsaraber och helsvenskar. Sex olika viljor, sex starka viljor, jag skulle lätt kunna laga sex olika måltider varje dag till både frukost lunch och middag om jag nu vore en snäll hönsmamma (förlåt, dinomamma) men eftersom jag inte är det så göra jag inte så heller utan alla får äta av vad som ställs fram och det uppskattas inte jämt.
Precis som i en dinosaurieflock så bråkas det mycket och trots att de stora bestämmer över de små så betyder inte det att de små inte försöker kaxa upp sig och göra sin röst hörd, det händer ofta, allt för ofta.
Som dinosauriemamma försöker jag hålla ihop flocken, sköta markservicen och ha koll på allt vilket inte är en lätt uppgift, kan en dinosaurie ta semester från flocken?
Den minsta lilla dinoungen (skriver inte ut namnet längre fattar ni hur svårt det är att skriva D.I.N.O.S.A.U.R.I.E!!) är inte så jättekaxig jämt, i morse spelade han ett spel där dom krigade och han vågade inte fortsätta för att han kunde bli dödad. Jag försökte förklara att det är ett spel och det är gubbarna som dog men så var det inte alls enligt honom själv. Eller som igår när lillasyster visade honom en haj i havet som jagade en människa, såg inte bilden själv men det var tydligen blod och han vart rädd och sprang och gömde sig under bordet, detta påminner mig om någon som bor ner över landet, känner du dig träffad R? ;)
Ja lika stökigt och bökigt som det är i en vanlig dinofamilj är det hemma hos oss också, roligt ibland men oftast helt outhärdligt. Men jag tror vi har mera kärlek än dinosarna hade i alla fall.
Det börjar lacka mot jul, eller advent i alla fall. Jag ÄLSKAR jul, varje år ser jag fram emot en mysig julhandel, städande med julmusik i högtalarna, baka lussebullar och göra pepparkakshus. Jag älskar barnens förväntan och längtan. Jag älskar när vi gemensamt klär granen och pyntar med alla tomtar och tänk bara julaftonsmorgonens mys, med god frukost och sen lite småpyssel under dagen. Den traditionella promenaden till blomsteraffärn och köper de traditionella tulpanerna till mamma, ja jag älskar julen.
↓
↓
↓
↓
Den mysiga julhandeln brukar vara mysig i ca 20 minuter sen är jag totalt hysterisk för jag hittar inte det jag vill ha. Julstädningen hemma brukar sluta med att hela hemmet är upp och ner vänt och jag får hålla på 17 timmar längre än vad jag hade tänkt. Sen när jag väl ha fått upp den jäkla granen, JA vi har konstgjord gran, mest för att slippa barr överallt men kan nån tala om för mig hur en fejkgran kan barra?? så när barnen har krossat sisådär tio kulor var förvisar jag dem till soffan om dom inte redan har lessnat på skiten sen står jag där ensam och sliter tills svetten börjar att rinna.
Tomtarna brukar jag slänga upp i en fikapaus typ, känner att jag är rätt rädd om vissa så jag vill inte se dom lida tomtendöden och ligga på golvet i miljarder små skärvor. Bakningen likaså brukar jag fixa själv däremot pepparkakshuset har jag gett barnen fria tyglar med numera, det är inte lätt men jag försöker inte att lägga mig i och tittar förfärat över axeln och ser allt klet och att det inte alls dekoreras som jag vill.
Men nu har vi kommit till dan före dopparedan, allt är klart.... eller inte... jag står antagligen i år igen och slår in alla hundra julklappar och inslagningarna blir fulare och fulare. Sen skriker jag åt höger och vänster att ingen får stöka till, det är ju för sjutton julafton i morgon och då ska allt vara perfekt.....för vem?? Tomten?? Detta är ju galet!
Julaftonsmorgonen är barnen glada för paketen i sina strumpor, vi äter en mysig frukost och sen börjas det, tjatet, "-Mamma, när kommer tomten" "-Mamma, hur mycket är klockan, kommer han snart" Ja det blir många långa timmar innan tomten kommer och varför man ska titta på Kalle Anka varje år och äta samma mat varje år är inget dom förstår. Och maken förstår fortfarande inte varför han måste ha vitskjorta på sig och komma i tid, samma sak varje år, kif kif som man säger på arabiska och ändå längtar jag dit varje år. Dessutom brukar det vara svinigt kallt på julaftonen så den korta promenaden till blomsteraffären brukar kosta mig en tå eller två och min redan så tunna plånbok sugs därefter innåt för så hutlöst dyra är tulpanerna då, men fortfarande....jag älskar jul och allt stök runtomkring.
Eftersom jag tydligen inte tyckte att det räckte med araber här hemma så tog jag hit en till, känns rätt bra att befolka ön med mera muslimer. :) Nu är det ju inte så att jag helt sonika gick ut på gatan och hämtade hem vem som helst nä det är makens bror som har kommit hit till oss, min svåger aka svärson.... jaja, invecklat värre.
Vår "nye" familjemedlem är en ståtlig ung man som kan uppfattas som en lugn och trevlig prick, det är han också men han är lillebrors namne och jag kan lugnt påstå att lillebrors humör inte bara är efter sin far utan han är mycket lik sin farbror i sättet. Kan hända att man kan jämföra maken och hans bror med skönheten och odjuret...
Kommer ni ihåg låten med Pet shop boys: Opportunities, där sjunger dom: "I've got the brains, you've got the looks" jag brukar fråga maken vart han kommer in där.... jag menar flera av dina syskon har utseendet, några har hjärnan men vad har du?? Tur han har lite humor för annars hade man väl fått en käftsmäll eller nåt.
Småaraberna här hemma håller igång som vanligt och den ena dråpliga kommentaren efter den andra haglar här. Härom dagen var lillasyster jätteelak och gick runt och skrek hysteriskt att alla hatade henne, det visste hon minsann och lillebror han fick alltid som han ville och inte hon. Detta hysteriska utbrott utmynnande sig enbart för att hon vägrade hjälpa lillebror med ett spel för hon själv var upptagen av ett annat, jag sa att jag fixar det själv (vilket jag inte kunde och höll på att sabba hela wii spelet) och hon fick stänga sitt spel och sätta sig med läxorna, då var det kört. Jag och storasyster satt mitt emot varandra och visste inte om vi skulle skratta eller gråta. Maken som var ute hörde bråket och kom in och lugnade ner henne på två röda, hur gör han??? Men några mjuka ord och så var ungen som förbytt och var som en helig ko helt plötsligt..... hallå.... det är väl mammans jobb att lugna ner barnen medan pappan ska vara hård och elak????
Lillebror satt och spelade under tiden och sa förnöjt: "Jag är snäll mamma, bra va"
Vi har inte heller fått nån större ordning på morgonkriget, maken väcker lillasyster och gör henne klar och i och med det har jag "bara" lillebror att fixa och det borde ju gå bra, BORDE!! Han är morgontrött som få numera och det är inte alltid han är så samarbetsvillig och när han väl är klar så börjar dom att bråka med varandra och det slutar med ilska från min sida ändå. I morse kom en utav dem på att ett toabesök var tvunget, och den ene är snabb medans den andre tar tiiiiiid på sig, naturligtvis var det den som tog tiiiiiid på sig som var tvungen att gå. I sista sekund kom dom iväg och jag kunde pusta ut. Jag bara hatar dessa mornar, är det fel att bara försöka vara glad och snäll en endaste lite morgon?
