Livet hos familjen Arabsson

I morrn fyller lillebror 4 år och han önskar sig Bärgarn i Cars och den MÅSTE låta. Fast mellan varven bryr han sig inte alls som idag när jag sa: "-Men va kul du ska ha på dagis i morrn när du fyller år." Till svar fick jag bara: "-Nääää, jag får inte sjunga då." Ja så kan man också se det. Sen när han är sur på oss säger han alltid: "-Ni får inte komma på mitt kalaaaaaas." "-Nämen vilken otur, vilken ska baka åt dig då?" Det ska hans dagiskompis göra, hon är också hans stora kärlek, ibland i alla fall.

Men när han är sams med oss alla så får vi komma, vilken tur vi har. :)

 

Jag har fått ett problem med morgonrutinerna, bägge barnen har helt plötsligt blivit otroligt morgontrötta och att försöka få liv i två lik på mornarna när man själv har lite brått är inte kul. Lillebror som fortfarande får hjälp med påklädningen på morgon får jag relativt fort klar om han inte börjar trilskas och vägrar att klä på sig och blir spänd som en båge. Lillasyster däremot får jag säga till så många gånger så det slutar alltid med gap och skrik och sura miner. Sen måste dom kivas med varandra så om lillebror inte redan var sur så blir han. Jag funderar på att väcka dom ännu tidigare så vi hinner med oss och kan tillägga lite morgonmys, en fundering som förmodligen inte kommer att fungera men kan vara värt ett försök.

 

Just nu i skrivande stund står lillebror här och skriker för han inte fick följa med pappa och hämta lillasyrran på scouterna. Han försöker komma med hot och beter sig allmänt illa, vart någonstans misslyckades vi??

Kan någon tala om för mig varför barn måste låta så mycket och varför dom älskar saker som låter, ju högre desto bättre. Lillebror lekte förut med en liten pistol som tillhör en gubbe och med den i ena handen och en bil i andra gick han runt och hade konsiga läten för sig. "-Varför måste du låta så mycket frågade jag." "-Därför tjejer låter så här." fick jag till svar. Tjejer, tänkte jag, han håller en bil och pistol i händerna och ekvationen gick inte ihop och om jag trodde att jag skulle få ett svar så var det bara en dum tanke för lillebror hade ingen lust att förklara utan fortsatte sin lek.

 

Just nu i skrivande stund står han och hamrar på bordet i sitt rum. På svar på sin pappas fråga varför han hamrar svarade han helt enkelt: "-Jag jobbar ju!."

Lillasyster har tagit en leksaks slipmaskin som hon går och snurrar med en kula på, maskinen låter och snurrandet av kulan låter, hör dom inte själva oljudet?

 

Mitt huvud håller på att gå i tusen bitar idag och alla ljud omkring underlättar inte direkt, men dom leker och är snälla för stunden så jag låter dom hållas, ett tag till i alla fall.

Det skulle vara så mycket lättare om jag kunde säga att han var en lat jäkel som inte gjorde någonting men så är det ju inte då han fixar här hemma nästan lika mycket som mig. Men nåt får mig att undra om hans hjärna fungerar lika som min? Självklart inte, han är ju en man men hur fungerar då dessa manliga hjärnor?

 

I går hade vi skiftbyte i dörren, han kom hem från jobbet och jag for till jobbet. Jag rabblade upp en massa saker som jag i min enfald trodde han skulle komma ihåg, varför försöker jag lura mig själv att detta ens skulle vara möjligt.

Men det var ju bara några få saker som att lillasyster hade redan ätit och hon skulle göra klart läxan som skulle in i dag. Bägge barnen skulle duscha och att lillebror var ledig i morrn, idag alltså.

 

På en rast vid 20.30 ringer jag hem och frågade om barnen sov och om lillasyster hade gjort läxan. Men nejdå, barnen tittade på tv och ingen läxa var gjord. "-Näää vadå, vilken läxa?" "-Ja den jag sade till om som ligger mitt på köksbordet, den kan du väl inte ha missat." Jodå, det kunde han visst det så jag fick prata med lillasyster och säga åt henne vad som skulle göras. Det var bara några bilder som skulle klistras in men hon vet liksom jag att när inte jag är hemma hittar ingen någonting och hon undrade vart saxen och limmet var, tja... där det har legat i tio år då....suck..!

 

När jag kom hem vid halv ett på natten sov alla och jag möttes av ett berg av disk och märkligt nog två oduschade ungar, grattis min käre make, du har lyckats igen att göra mig skitsur.

Kan väl tyckas att det är smpåaktigt av mig att bli sur av såna småsaker men hur svårt är det att komma ihåg några enkla saker som ska göras och varför lämnar man disk när alla vet att jag förvandlas till ett monster av en sådan syn.

 

Har diskat nu iaf och bara för att jäklas ska jag skriva en lång lista på saker som han ska göra, får väl lägga den på hans dator så han ser den, i bästa fall.

 

06.25 ringer larmet och det är med stor möda jag får upp ögonen och masar mig ur sängen. På väg till köket passerar jag lillasyster och gör morgonens första försök att väcka henne, går sådär. Slår på kaffebryggarn och hämtar lillebrors kläder  och går in för att skaka liv i honom, den lille mannen har verkligen blivit svårväckt. Han tittar sömnigt på mig med sina stora bruna ögon och frågar: "-Är jag ledig idag?." "-Näää vännen inte ännu" svarar jag och får ett "-Åååååååååh" tillbaka. Gör honom klar medan han befinner sig i ett tillstånd mellan vaken medvetslöshet, inga större protester i alla fall.

 

När han är klar tar han med sin kudde som för övrig är min favorit kudde som jag har haft väldigt länge men som jag nu har fått överge till lillebror som inte kan leva utan "sin" kudde, suck.... som mamma får man offra precis allt. Sen övergår jag till att skaka liv i lillasyster som inte ens är i ett medvetslöst tillstånd utan helt stendöd. Efter cirka fem minuter får jag nån form av livstecken från henne, "-Mamma, jag är trött, låt mig va." Sorry, skolan kallar. "-Jag önskade att jag inte behövde gå i skolan" svarar hon och då känner jag att om det är så här tre dagar in i höstterminen hur skall det då vara innan jul?? Det kommer bli en lång, mörk och trött vinter är jag rädd.

 

När hon äntligen är uppe och har gått sjutton gånger in i badrummet och kommit ut lika många gånger utan att ha gjort det hon skulle sitter jag med fjärde koppen kaffe och undrar hur det skulle vara att ha tio barn, en rätt omänsklig uppgift antar jag. För sen när jag tror att vi är klara för avfärd så letar lillasyster efter sina vita mus, inte den bruna och inte den gråa som ligger synliga nej, just den vita som har fått ben och sprungit och gömt sig. "-Men mamma, jag MÅSTE ha den vita" vad är det för fel på brun och grå då kan man undra medans hon lite smått hysteriskt sliter i alla lådor och alla saker som var i lådorna är numera utspridda över rummet. Jag ser nu min mysstund i soffan försvinna bara för att städa upp oredan efter en galen åtta åring.

 

Jag tar med lillebror ut och ska gå till bilen men först ska han ha på sig sina vantar, och luvan och rätt skor och sen av med vantarna för att hämta en bil och sen på med dom igen. Vi hinner ut till bilen i det strilande regnet medans lillasyster fortfarande inte syns till. Jag backar bak bilen och lillebror skriker till: "-Men mamma, glöm inte lillasyster." Nej då, ingen fara, hur disträ jag än må vara brukar jag inte glömma barnen, i alla fall inte medvetet.....

Lillasyster står på trappen och surar och springer fram till bilen för att slippa bli våt, slänger sig in i framsätet där alla kläder ligger och allt kommer i mitt knä, regndropparna rinner ner för mina ben och jag huttrar till. Jag ser att hon har foppatofflorna på och ber henne byta till tennis skorna, hon suckar djupt och går och jag hör henne muttra: "-Jaha och när det blir varmt då, då kommer jag ju svettas." Jag tittar ut på den mörka himlen och kan inte begripa hur hon tror att det ska smälla till och bli varmt, hon är hemma nu och inte i Algeriet.

 

Väl framme på skolan kommer lillasyster på att hon inte har sina regnkläder. "-Men dom lämnade ju jag i måndags i din låda, just därför skulle jag följa med dig så jag kunde visa vad jag tagit med och vart jag lade allt" förklarade jag medans hon stod och kliade sig i huvudet, "-Byxorna med?" "-Ja, byxorna med." Vi vinkar åt varandra och jag börjar att köra men ser henne i backspegeln och stannar "-Men stövlarna då!!!!" Jag suckar för mig själv, vart var hon i måndags när vi kånkade alla saker till skolan!? "-Jaaaaa, stövlarna med" "-Men dom står inte där jag har mina saker" utbrister hon. "-Nä, dom står i kapprummet innanför dörren bland alla andras stövlar." "-Nääää, det gör dom inte" får jag till svar och inser att hon helt plötsligt inte vet hur hennes stövlar ser ut, kan sommaren ha raderat ut hennes närminne eller??

 

Jag orkade inte ens kliva ur bilen och gå dit utan förklarade vilka det var och hoppas hon hittade dom, men å andra sidan sken det upp och vart lite bättre väder, dock inte foppatoffel väder.

I år kan jag glatt meddela att jag har sluppit bananflugsinvasion. Ifjol hade jag dem precis överallt och jag var näst intill hysterisk så i år angrep jag dom små jäklarna innan dom ens hade kommit. Alla som känner mig vet att jag hatar disk, så det står aldrig disk framme som dessutom lockar till sig de små jäklarna. Och om jag nu kan bli mera pedantisk i köket än jag redan är så har jag i alla fall varit det, jag har gått till angrepp med allehanda starka saker så som klorin och andra illaluktande medel. Soporna har fått varit inne typ fem minuter och jag har jagat familjen med piska att ABSOLUT UNDER INGA OMSTÄNDIGHETER lämna mat i slasken eller soppåsen öppen och det verkar ha gett utdelning för i år har dom varit få som flygit omkring här.

 

Så jag utnämner mig nu som förste bananflugsbekämpare, HA där fick ni era små jäklar!

De här två veckorna som maken och lillasyster har varit borta har varit så underbart lugna och sköna. Nu menar jag inte att just dom två är speciellt mycket jobbigare än nån annan i familjen men på lillebror har det haft en possitiv effekt, inga bråk med syrran har gjort honom lugn som en filbunke. Och vad jag förstår så är lillasyster lika lugn där nere, hon har inte heller nån att bråka med, tills idag. Igår kom makens ena syster med sina två döttrar och där har vi två lika galna små arabungar som mina. Så när jag pratade med maken tidigare idag kom lillasyster och var sur på sin kusin för hon hade kallat henne mehbola (säkert felstavat men betyder typ knäppskalle) Maken sa att hon skulle gå och säga tillbaka med arga blicken och just där kan jag tänka mig att det var kört för kärvänlig lek. Tycker mest synd om kusinen när hennes mamma får veta vad som sagts. ;)

 

Jag har jobbat mycket kvällar nu så det har varit storasyster som tagit hand om lillebror och det har funkat jättebra, alla tre tillsammans funkar som en smärre katastrof men det är skönt att veta att det inte är en grinig lillebror som ställer till det här hemma när jag jobbar. Sen om jag tänker efter har det varit många mutor..... spelen på våra Iphones är en  gåva, håller honom sysselsatt i timmar. Oh my.... vi har gjort lillebror spelberoende vid knappt fyra års ålder...!! Så kanske är det cocosbollar, spel och annat skoj som hållit honom lugn... tål att tänkas på.

 

Idag kom lillebror på att han saknade pappa efter att ha sett och pratat med honom i skypen så maken fick plocka fram alla presenter och visa honom vad han skulle få. Du ska få en snöskoter sa lillasyster och jag såg en glimt i lillebrors öga tills han såg leksaken och utbrast: -"Det är ju bara plast." Jahaja, han trodde han skulle få en riktig skoter han. Men han lovade pappa att lyssna på mig så han skulle få alla presenter, men den tallrik med janssons frestelse som stod på bordet och väntade på att bli uppäten fick bytas ut för just så snäll tänkte han inte bli och äta det.

 

 

Jag tror inte maken kommer jubla över min shoppingnoja som jag har haft de senaste veckorna. På lördag kommer han och lillasyster hem efter en två veckors semestertripp till Algeriet och under den tiden har det varit Selånger marknad och höstkläderna börjar komma in i butikerna. Sen tycker jag väl det inte var heeelt onödigt att köpa några få rosa tallrikar att blanda upp med dom vita, jag menar ibland är man många på middag så visst behövs det. Att sen två små fina blå skålar råkade hamna i korgen märker han säkert inte. Rean på Indiska gjorde att jag istället för att betala 750 kronor så fyndade jag samma saker till det fashionabla priset på 188 kronor, det kan man väl ändå inte missa!!?? Det måste han väl förstå?

Jag kan inte laga mat, och då menar jag verkligen att JAG INTE KAN. Jag hatar att laga mat och gör precis allt för att slippa så det har blivit att 90% av matlagningen i denna familj står maken för. Sen skäms jag inte för att berätta det heller, vadå.... bara för att jag är kvinna så måste jag väl inte gilla denna hemska syssla. Jag tar gärna hand om hemmet bara jag slipper gå i närheten av spisen, så är det bara.

 

Nu tycker ju maken och storasyster att detta är lite roligt så jag får både den ena och den andra piken för detta, och det sväljer jag, oftast. Men igår när maken pratade med sin mamma och hon frågade vad han gjorde och han sa att han lagade mat så undrade hon lite försynt om inte jag fixade maten. Nu pratar vi Ramadan mat och då pratar vi om soppor med miljarder ingridienser OCH massor av kryddor. Visst sjutton kan jag slänga ner en massa saker i en kastrull men när det kommer till kryddorna går jag bet, har ingen aning om vad som passar med vad och att testa sig fram ser jag inte som nån ide för vi ska ju äta skiten sen också.

 

Som sagt brukar jag inte bry mig om små gliringar om min matlagningen men igår, med en fastande mage, hungrig, trött och småirriterad vart jag förbaskad av att han sitter och säger så till svärmor för då kände jag mig som en jäkligt dålig fru. Jag menar tjejerna där nere måste ju vara födda med ett helt kökskit, för dom är ju matlagningen nåt medfött. Nu vill jag poängtera att i denna generation så hjälps kvinnor och män åt det är inte som förr då kvinnorna gjorde allt i hemmet, men å andra sidan lagar inte min egen pappa mat heller så våran egen äldre generation gjorde ju inte heller mycket, men bara så ni inte får för er att männen är egoistiska mansgrisar för det är dom verkligen inte.

 

Ja det var ju ingen hit för maken att försöka skämta med mig igår för jag gick igång på alla cylindrar och mer därtill. När han lite snällt försökte skratta bort det hela fortsatte jag och katastrofen var ett faktum och tillslut hade jag retat upp honom tillräckligt så mina tårar var lönlösa. Varför lär jag mig aldrig att ge mig i tid..!!

 

Idag var jag ännu mera sur, huvudvärk redan från morgon, två galna arabungar som bråkar nonstop och en make som inte var speciellt mycket roligare. Jag var sugen på nåt gott i matväg och när storasyster glatt sa att han hålle rpå med fisk ville jag bara dö, FISK......det var jag verkligen inte sugen på och mungiporna åkte ner ännu mera. Sen att jag verkar vara så gott som blind numera gjorde ju inte fiskrensningen roligare så jag sket helt enkelt i det, lite soppa, några potatisbitar och en pyttebit fisk sen gick jag ut.

 

På söndag åker maken och lillasyster ner till Algeriet och jisses vad jag önskade att det var i morgon dom skulle åka. Att bara ha lillebror här hemma kommer att bli så lugnt och skönt och det känns mycket lägligt att vi kommer ifrån varandra ett slag, så när dom kommer hem blir vi en stor och lycklig familj igen, eller nåt...

Är det nåt jag försöker undvika så är det att ta med bägge barnen på affärn, men ibland är det ju oundvikligt. Att ha med bägge två brukar sluta med att svetten rinner och jag glömmer häften av vad jag skulle ha. Dom har en förmåga att försvinna och att börja leta dom är lönlöst för då börjar dom leka kurragömma och ni kan ju tänka er själva att springa runt och leta barn bland hyllorna och vara livrädd att burkar och annat åker i golvet. Så jag går vidare så får de komma till mig när de är klara, detta funkar för lillasyster som är så pass stor att hon vet hur det ser ut i affärn men lillebror ställer sig bara rakt upp och ner och skriker: "MAMMAAAAAA". Kul..!!

 

På City gross har dom gjort ett litet tågräls runt i affärn och den är ju jättekul att följa efter, vilket betyder att man kommer inte till de hyllor man vill och naturligtvis går den förbi leksakerna och där blir man kvar ca en timme och går därifrån med ett antal leksaker man inte alls behöver.

 

Sen har vi dom där korgarna som man drar efter sig....suck... förut var det dom små barnvagnarna som var roliga och dom var försedda med en liten flagga så man kunde styra barnen dit man ville, i smyg det vill säga för såg dom att man höll i så vart det liv. Men nu är det korgarna som gäller och dom ska naturligtvis ha var sin och ha lika många varor i som den andre så här kommer man också hem med mera än man behövde. Sen envisas dom med att dra korgen före sig och eftersom mina barn knappt verkar ha ledsyn så går dom in i allt och alla. Härom dagen skulle lillebror plocka ner kalkon i korgen men eftersom han envisades med att dra den framför sig vart det trångt vid disken där en dam stod med sina snälla och väluppfostrade barn, då sa lillebror: "Flytta på dig tanten, jag får inte plats." Damen tittade lite försynt på lillebror och jag tror inte att hon charmades av lillebrors mörka ögon och fladdrande ögonfransar nej jag tror hon tyckte han var en ouppfostrad liten snorvalp.

 

Men så här i semestertider då maken jobbar har jag de två små med mig vad jag än gör och det är kanske inte för intet jag har gått ner fem kilo!! Idag har dom verkligen en toppendag, dom har bråkat nonstop sen dom vaknade i morse och om jag fick en krona för varje gång någon utav dom skrek eller grinar så skulle jag vara miljonär vid det här laget. Just nu i skrivande stund gråter och skriker lillebror hysteriskt och jag försöker bita ihop, jag försöker verkligen, samtidigt som jag drömmer om det perfekta livet med snälla barn och en make som överöser mig med presenter och blommor och ger mig en kryssning till nåt fjärran land med vita stränder och där barn är förbjudna, där ska jag ligga i skuggan och läsa en bok och bara njuta av semestern.

Nu är det Ramadan, den underbara månaden där alla Muslimer fastar från gryning till skymning där man inte får varken äta, dricka eller röka. Och eftersom vi befinner oss mitt i sommaren, även om man nu inte tror det, så betyder det väldigt långa dagar. Gryningen kommer strax efter kl 02.00 och skymmningen kommer strax efter 22.00. Fastan går ut på att lära sig att ha tålamod, visa ödmmjukhet och naturligtvis öka sitt medvetande om sin religion. Man förväntas att uppträda bra, ge allmosor, högakta sin familj och unvika allt dåligt så som avundsjuka, ilska, våld och girighet bla. Detta låter ju som att om man är snäll under en månad så får man göra allt fel resterande av året men så är det ju naturligtvis inte, man ska alltid vara snäll men Ramadan är en månad av eftertänksamhet, man ska ransaka sig själv till att bli en bättre människa. Ja ungefär så är det, tog lite hjälp av google nu men i det stora hela är det så här utan att grotta ner sig för mycket.

 

Hur funkar detta då? Tja.... bra...eller...nja... har ni någon gång fastat så länge? Gör det isåfall och känn efter själva för inte tusan är det lätt att hålla humöret uppe när man är trött och grinig av hunger. Men om man verkligen lägger manken till och börjar tänka på alla människor i världen som faktiskt lever så här jag då hjälper det till lite. För när vi bryter fastan så står värsta festmåltiden på bordet och alla äter sig övermätta men det gör inte de fattiga människorna, nej deras liv fortsättar likadant dag ut och dag in och här gnäller vi för att vi går hungriga en dag men vet hela tiden att kl 22.13 då får jag mat.

Så under dessa tio år jag har levt med min man  och med Islam så har jag lärt mig mycket och det är jag tacksam för och alla borde tacka för det vi har och sluta se på allt vi vill ha som vi kanske inte ens behöver.

 

Ramadan avslutas med en stor fest som heter Eid-Al-Fitr där det äts massor med god mat och andra sötsaker  och gärna med familj och goda vänner. Eftersom makens familj inte finns här har vi ibland firat med vänner och ibland bara hemma med familjen. I år åker maken och lillasyster till Algeriet och firar där, visst är jag lite avis men jag unnar dom verkligen det, tänk att det är elva år sedan han firade Ramadan hemma.

 

Så nu börjar prövningen, i en familj som våran där viljor går i sär  och humören växlar lika fort som en svensk sommar blir det måååånga sura blickar och tysta svordommar, precis tvärtemot vad vi ska göra men vi biter ihop så mycket vi kan men det är inte lätt, verkligen inte lätt. Förhoppningsvis har inget stort hänt under dagen så när magarna är mätta sprider sig lugnet och några få timmar följer av nöjda människor som småpratar och har trevlig med varandra och sen sätter det igång igen dagen efter. Haha, så illa är det väl ändå inte men mitt uppe i det så känns det så. Det är så mycket lättare att stå på sidan om och se på än att fasta själv, bättre med en hungrig förälder än med två. Lillebror tror att pappa är sjuk, det grundar sig i att maken faktiskt var sjuk i helgen och fick åka till doktorn vilket gjorde lillebror helt förtvivlad, han grät floder och bedyrade hur mycket han älskar sin pappa och ville inte alls att han skulle till doktorn och tänk om han fick en spruta också, då grät han ännu mera. På morgonen när han vaknade så hade maken farit till jobbet vilket lillebror inte visste så han sa: "Jaha, se där då...pappa är fortfarande hos doktorn."

 

Så nu önskar jag alla Ramadan Mabrouk, Insha'Allah blir det en bra månad. ♥

 

 

Jag är en mycket lat människa när det kommer till mig själv. Innan jag bestämde mig för att börja fortplanta små monster så lade jag ner tid på mig själv i form av träning och annat kul, ja jag tyckte träning var roligt en gång i tiden men inte nu.

Om jag ens ska överleva innan barnen har tagit studenten så är det väl dags att börja nån form av "ta hand om mig själv" tid. Så jag har börjat träna, eller rättare sagt promenara. Det kom sig att i förrgår var jag tvungen att göra mig av med lite aggressioner så jag gick helt sonika ut, efter att ha surat för min stenåldergamla mp3 lämnat detta jordeliv. I duggregnet stegade jag ut med våra grovsopor som jag tänkte slänga på vägen och började att gå, hittade en sträcka som tog ca 45 minuter och utan att utmana mig själv FÖR mycket så innehöll den lagoma backar som iaf gjorde mig varm. Ska fortsätta den turen tills blodsmaken i munnen förvinner och när benen inte känns som blytunga stenben då kanske jag tar och förlänger sträckan och kanske kanske jag kommer att få nån form av kondition.

 

Nu betyder inte det här att det kommer att hålla i sig, för som jag sa är jag en jäkla latmask.

 

 

Igår satt jag i godan ro och lyssnade på musik och drack lite kaffe medans barnen, hör och häpna, lekte snällt och hade roligt på egen hand nere i kojan. Jag riktigt njöt av "friden", vi kan bortse från barnens skrik och andra läten. Men efter en stund tyckte jag att lillasysters skrik ändrade karaktär, behöver inte betyda nåt det kan ju ingå i leken men jag spetsade öronen i fall att. Och mycket riktigt så kände jag igen hennes skrik, något hade hänt. Jag är inte den daltigaste mamman direkt och drog inte iväg på studs men så kom nåda skriket och jag släppte allt jag hade för händerna och lade benen på ryggen och sprang. En sträcka på kanske 30 meter går ju fort även om jag inte innehar nån medalj på löpning men trots den korta sträckan och de få sekundrar som flöt förbi så hann tusen bilder och tankar rusa förbi. Det skriket gav mig kalla kårar, det var inte ett vanligt "jag har gjort mig illa" skrik, nej det var ett galet hysteriskt skrik och jag förberedde mig på det värsta. Eftersom dom var uppe i kojan så såg jag dem inte och när jag tänkte efter så hörde jag inte lillebror, hade det hänt honom något?

 

Väl nere i kojan så såg jag varken lösa kroppsdelar eller blod, jag såg en lillebror som stod stilla, helt förstummad som bara stirrade på sin syster som hade en ansiktsutryck som kom direkt från en skräckfilm, ögonen var vitt uppspärrade, har aldrig sett så stora ögon förut, har nog aldrig sett ett sånt vilt och hysteriskt utryck i verkliga livet någon gång. Jag letade förbrilt efter vad som var felet men kunde inte se nåt men såg att lillasyster hoppade på ett ben och skrek och fick tillslut ur henne att hon klivit på en geting. När hon hade känt stinget trodde hon att hon fått en sticka i foten och kollade och där satt den förvirrade och elaka getingen fast i hennes fot, inte konstigt att paniken och skriket kom och det galna ansiktsutrycket förklarade ju en del.

 

Jag lugnade snabbt ner mig och fick ner dom från kojan, lillebror vågade knappt gå för han var fortfarande barfota. Jag gick och hämtade skorna och såg den rätt illa tilltygade getingen och slängde iväg honom sen gick vi och pysslade om lilla foten och lilltösen lugnande snabbt ner sig. Värken var inte så illa det var nog mest chocken av att ha en geting under foten som var det värsta.

Det har varit lite tyst härifrån för det har inte hänt så mycket raffinerade saker hemma hos familjen Arabsson, fast med närmare eftertanke så händer det saker hela tiden men kanske inte jämt värda att skriva.

När jag läser runt lite på bloggar eller facebook så läser man mest om tomtebolyckan, gulle gull och alla älskar varandra. Det är klart jag älskar min familj men känner inte att jag behöver skriva det för det säger jag till dom jämt, hela tiden vad jag hellre behöver är att skriva ut min frustration ibland och det är väl just vad denna självironiska blogg handlar om. Är rätt övertygad om att inte alla gillar självironi men de som känner oss vet hur vi lever och förstår tanken bakom.

 

I nöd och lust som jag skrev som rubrik hänvisar lite till vigselns alla löften, men är dom så lätt att hålla på jämt? Jag och maken tycker inte alltid lika och vi är ett men samtidigt från två skilda världar och då syftar jag inte på de olika religionerna, kulturerna eller så, nej dom har vi aldrig haft problem med men sätt ihop två tjuriga människor som aldrig ger sig ja då har vi ett rykande hett par som ibland tar strider liknande ett tredje världskrig vill jag lova. Och så länge jag tycker att jag har rätt så håller jag på det och tvärtom vilket gör sammandrabbningarna rätt tuffa. Jag tycker han är världens tjurskalle som inte ger sig och går runt och surar på lite medans han tycker likadant men istället för att sura på så blir han tyst, knäpp tyst vilket naturligtvit irriterar mig till tusen.

 

Storasyster som är en vuxen kvinna nu kan man väl säga har ärvt min tjurighet så även där blir det kraftiga sammandrabbningar ibland, inte lika ofta nu för tiden men det händer. Så när vädret är taskigt, vi bara är hemma vid och maken och jag redan ligger i en fejd blir det enkelt att även storasyster får sig en känga av mig när jag tycker det behövs vilket betyder att inom loppet av några minuter så är hela familjen ovänner.

 

De två små har ju även dom begåvats med denna tjurighet som ni säkert har förstått och redan nu till morgonen har jag gått några ronder med lillebror som vägrat både det ena och det andra. Filen tog slut och lillasyster fick den till lillebrors stora förtret, hon gav snällt bort sin fil till honom men då skulle han inte ha den. En endaste liten blick eller ord från sin syster så sätter han igång med sitt illvrål, tjejskriket, och jag som är rätt nyvaken och har en dags städning framför mig känner hur jag håller på att tappa fotfästet. Just nu är det lugnt, dom är nyätna och sitter med varsitt spel för naturligtvis var vi tvugna att köpa ett litet begagnat game boy till lillebror som också ville ha ett spel, bortskämda?? Ja kanske, men ibland gör man allt för lite lugn och ro.

 

Så min fråga nu är: Är det bara vi som lever så här?? Är det verkligen ingen annan som verkligen känner att man bara skulle vilja fly fältet till en liten stuga långt in i skogen och bara vara för sig själv? Är det bara jag som i vissa stunder skulle vilja sälja mina barn och gladeligen stoppa maken i ett paket adresserat till nåt avlägset land och inte skriva avsändaradressen? Är det det bara jag som är fånigt ärlig att erkänna att livet inte är enkelt, livet är ingen dans på rosor och man kan inte jämt leva i den där tomtebolyckan. Eller är det verkligen så att andra lever i den, i så fall skulle jag vilja ha det receptet så jag kan ta fram det dagar som dessa.

Efter nästan två veckors härliga sovmornar så hade lillebror fått nog och slog till med att vakna kl 05.00....JA på morgonen!! När han inte fick nån respons på sitt vaknande här nere så gick han helt sonika upp till mormor och morfar, puttade morfar lite diskret på armen så morfar slog upp ögonan och sade: "Hej morfar, sover du!." Men sen gick han snällt ner när morfar bad honom men inte för att sova, nej då, för att väcka oss.

 

Maken for till jobbet och jag trodde jag skulle få gona lite mera så jag lade på kroken på dörren som vi har satt dit högt upp så inte lillebror rymmer. Men dummare är han ju inte så han tar en stol och nåt långt att peta med så är han ute. Men nu hörde jag honom skrika och banka på dörren: "Morfar, kom och släpp ut mig." Där antar jag att morfar ropade tillbaka: "Men kom då." Och lillebror svarade: "Men mamma har låst in mig." Då studsade jag upp i rädsla att någon utanför kunde höra att jag "låst in" min son. Så där stod han med pyjamasbyxorna hängande och ingen frukost i magen och med en morfar som lovat honom att följa med ut och klippa gräset. Här blir jag nu lagomt sur på morfar, dvs min pappa för orden vänta, sen och snart finns inte i lillebrors vokabulär så det var bara att slänga på ungen kläderna och skicka med frukosten ut.

 

Nu tog han en liten nap under dagen medans jag och storasyster var ute på en loppisrunda så jag trodde att kvällen skulle bli lugn, men ack så fel jag hade. En grinigare och tjurigare unge får man leta efter och idag har han varit allt annat än söt och snäll. Det är inte ofta lillebror lyssnar när man säger åt honom när han är så här, nej han blir bara värre så i säng skulle han. Så efter att han hade bråkat under kvällsbestyren med sin pappa så tog jag över i tron att han skulle bli lugn med mig men nej då, han fortsatte att skrika att han ville ha pappa så det fick bli så. Men vad gör då hans pappa!!! Jo han går och lägger honom och sen hör jag efter en liten stund hur dom börjar prata och sen fnittra sen kommer dom bägge två och lägger sig i soffan och kollar på film!

"Men snälla du" säger jag lite surt, "hur ska han lära sig vad som är rätt och fel när du smälter så fort han blir snäll och börjar smöra för dig." Där fick jag inget svar utan bara ett litet snett leende och nu ligger dom och käkar popcorn i soffan.

 

Hur var det Emils mamma sa, Hujeda mig!!

Har försökt googla runt på militärskolor men det verkar inte finnas någon i Sverige, borde det inte finnas en sån??

Skulle desperat behöva lite hjälp men det är förmodligen jag som behöver styras om, lära mig lite mera om barnuppfostran antar jag, verkar inte som övandet på tre barn har gett någon frukt.

Varje morgon jag vaknar säger jag att det här ska bli en bra dag, gosar med barnen och pratar med dom och vi tycker alla att en trevlig dag utan bråk skulle vara fint, detta håller tio minuter och nu så här på kvällskvisten är huvudet stort som en spärrballong som håller på att spricka.

 

Lillebror går runt och säger: "Jag är snäll nu, jättesnäll" Varpå sekunden efter trasslar han in sig i pappas sladdar till en hårddisk och det var tur att makens reflexer var snabba. Lillebrors ansiktutryck sa allt men han pep ändå fram: "Jag såg inte, men jag är snäll i alla fall." Ja vad säger man, inte ens maken kunde hålla skrattet tillbaka.

De senaste veckorna har det ringt säkert 100 samtal från telefonförsäljare och det gör mig helt galen. Jag bryr mig inte om att svara men dom ger sig inte och svarar jag och säger nej så ringer det 99 andra, och detta är då på mobilen så man kan inte spärra. Nyss kom lillasyster ut med telefonen och jag lyfte luren och skrek: "Dra åt helvete och sluta terrorisera mig med eran jävla skit!" Sen lade jag på, moget, verkligen moget helst av en telefonist men ibland får jag bara nog.

 

Nu ska jag starta en hata telefonförsäljare grupp på alla communitys jag bara kan komma på och så bränner vi upp alla dessa företag en gång för alla, OK??

Efter en städdag  och nu bakning är jag lite slut i kolan och med två små munnar som går i ett hela tiden är huvudet stort som ett jordklot och jag bara undrar hur får man tyst på dem? Att lägga dövörat till går en stund men just nu efter skjuttioelfte utbrottet orkar jag inte mera. Fick en stund förut då jag och storasyster åkte och fikade med en vän och lite handling och när jag lämnade hemmet var allt frid och fröjd. Maken kom hem glad i hågen efter arbetet till ett nystädat hem och han tog med sig de små ut en sväng men nåt hände där i mellan.

 

Lillasyster ville under dagen spela wii men oteknisk som jag är så fick jag inte till det och konstigt var det inte då det saknades en kabel. Maken fixade det hela och så långt var allt väl men sen råkade lillasyster radera nåt viktigt på spelet så det var inte till en glad familj jag kom hem. Nu håller maken på att fixa spelet samtidigt som han har sin bror i luren och den andra på skypen, det ryker ur öronen på honom och att höra vad hans bröder säger med dessa två mistlurar här hemma är en omöjlighet.

 

Sååååå mitt i allt drog jag igång ett bak, dum ide, mycket dum ide. Nu får jag stå mitt kast att baka klart samtidigt som jag försöker få barnen att sänka volymen och maken springer mellan vardagsrummet och köket och ser allmänt sur ut.

Jippie...... vilken toppenkväll.

 

Idag har barnen verkligen visat sig från deras allra sämsta sida, deras "sommartider" ska genast få en ändring. Mina barn funkar inte som dom ska om dom är vakna länge på kvällarna och sover länge på mornarna, då kommer monstren i dem fram, jaja det händer även annars också men just nu är dom två små elaka troll. Storasyster gick ner till grannpojkarna en stund  och då tjatade lillebror att hon skulle komma hem. När hon väl kom hem så gick det bara några minuter så rök dom ihop.

 

Jag och maken passade på att överlämna monstren till mormor och morfar och åkte och handlade lite men när vi kom hem så syndes det tydligt att de hade fått nya gråa hår. ;( Känns vekligen inte roligt att åka iväg om ens för en timme när man vet att barnen inte kan bete sig, så nån romantisk weekend blir väl inte på tal om de närmsta 15 åren skulle jag kunna tro.

 

Senare på eftermiddagen tänkte maken åka iväg en sväng och han skulle ta med en av barnen, "Ta lillebror" tjöt jag. Men han frågade lillasyster men hon sa nej, men det gjorde hon säkert bara för att hon trodde att pappa skämtade. Efter en stund undrade jag vart maken tog vägen så jag ringde, vart var han då om inte i Birsta!! Det första ordet som flög i skallen tänker jag inte ens skriva här men det snällaste fulordet jag kunde komma på var PUCKO.... han skrattade till svar. Men han vart förlåten för han kom hem med en iPhone 3 till mig, han har sina små stunder min man även om det inte är ofta.

 

Kvällen vart riktigt fin, jag pillade på min nya leksak och barnen lekte hör och häpna snällt nästan hela kvällen, och det är i dessa sällsynta stunder jag ser på min familj med kärleksfulla ögon och suckar, vilken tur jag har som har en sån fin familj. ♥

I går kväll var det dags för gatufest igen, jag hade lovat lillasyster att åka in och kolla på lite artister. Med min begynnande förkylning for jag in med en speedad liten tjej, detta var ju stort för henne. Gjorde ett försök att tränga mig fram så hon skulle kunna se nåt och inte bara höra och det är tur man har vassa armbågar för dom fick jag användning av. Människor är ju inte kloka, dom bara bufflar sig fram som nån jädrans bulldozer och de äldre är värst, ingen som helst hänsyn till varken barn eller handikappade, måtte jag inte varit en sån i min ungdom. efter ett flertal knuffar och arga blickar gick vi därifrån, det fick bli höra och inte se resten av kvällen.

 

En annan sak jag irriterade mig på var alla dessa tjejer, i en kö hade jag två bakom mig och två framför mig, de två bakom snackade hej vilt om alla dom såg, hur dom såg ut, hur dom borde ha sett ut och hur dom absolut inte borde se ut. De två framför mig hade förmodligen ätit citron till middag, har nog aldrig sett två så sura tjejer förut tror jag. Dom sa inte mycket men deras blickar sa ALLT, det syndes direkt om dom inte gillade vad dom såg eller om dom gillade vad dom såg men inte gillade att denne såg bättre ut än dom, ja ni fattar va!

 

Lillasyster tyckte det var roligt i alla fall och hon hade blivit lovad sockervadd, nåt som en petig och klethatande mamma inte gillar så jag vart glad när hon valde en STOR popcorn istället, själv mulade jag i mig en langos, så var även detta år räddat, langos på gatufesten är ett måste även om det är godare att göra dom själv hemma så ska jag bara ha om jag är där.

Men jag vet inte, igen inser jag att jag börjar bli till åren, det är inte lika roligt längre att gå omkring bland allt folk, bland alla stinkande fylltrattar och att hela tiden passa vart man sätter tårna. Väl hemma igen så svidade jag om till mysstassen och lade mig med en bok, de e livet de!

Lika bra att börja inse att jag inte är så ung längre. Att slänga sig i den ena karusellen efter den andra gör mig yrare än vanligt, roligt är det men kanske inte värt varken pengarna eller yrseln.

Två timmar på gatufesten och 680:- fattigare..... ja om man nu räknar i hop allt och ärligt talat betalade jag inte allt själv, det är därför man tar med mor och far till stan. ;)

 

Men ballongjäkeln lillebror tjatade sig till betalade jag, han var överlycklig och när lillasyster sa att hon kunde avstå (vilket hon iof gjorde för att hon ska in i kväll och vet att hon kommer att få saker då, dum är hon inte.....) ja då kunde jag ju inte säga nej för han ville ju såååå gärna ha en. Glad i hågen fick han sin motorcykel ballong och efter fem minuter hemma så seglade 80 kronor iväg på himlen och en hysterisk lillebror grät oavbrutet. Då röck pappsen in, den annars så hårdnackade araben tog helt sonika lillebror i handen och for in till stan för att köpa en ny!!! Ja ibland blir jag helt brydd på den mannen!

 

Nu ska jag limma fast den på lillebrors arm och där ska den sitta tills luften pyser ur den och vad jag ska göra för att kompensera systrarna har jag ingen aning om, en korv på stan sen kanske??