Prognos!!
Kategori: Barnen
Ibland är jag verkligen inte lämpad att vara mamma, ibland mera, ibland mindre och ibland inte alls. Jag försöker ställa prognoser på mig själv, varför är jag sån här? Vissa gånger skyller jag på en begynnande förkylning, kan vara det som spökar i kroppen. Andra gånger tror jag att mitt nya levene försöker göra sig av med gifter som förpestar mig på vägen ut men tänk om jag börjar bli en klimakteriekossa?? Men oftast så tror jag bara att mitt huvud är så pass vridet och skadan är skedd och det är inget att göra åt saken.
Ser jag på mina barn så kan jag ana en viss likhet, tjurigheten och humöret alltså och det är i dessa stunder jag förstår att dom är förstörda för livet.
I helgen skulle jag och tjejerna på 1-års kalas till Härnösand, lillebror skulle få stanna hemma med sin pappa och vi tjejer skulle ha en mysdag. I sista sekund när lillebror bönade och bad och såg på mig med sina stora bruna ögon veknade jag och tänkte: "Hur illa kan det bli?" Med facit i hand och nåt jag borde ha fattat så vart det illa, riktigt illa. Efter fem minuter i bilen var både jag och storasyster gråtfärdig, där bak satt de två små arabhuliganerna och bråkade, skrek och hade andra mindre trevliga läten för sig och jag ångrade att jag lät mig övertalas av ett par bruna ögon.
På kalaset fanns både en katt och en hund till lillebrors stora glädje, dessvärre inte till djurens. Katten som visade ett stort tålamod och som var en mycket snäll katt tog snart till flykten och ville inte alls leka med lillebror. Hunden fick dock vara i fred då lillebror är lite rädd för hundar. Födelsedagsbarnet ägnade han inte en sekund åt, hon var ju bara en bebis.
Efter fika och ett antal lååååånga toabesök, mina barn gör ingen större brådska på sig, så tyckte jag det var dags att åka hem och på hemvägen somnade han och det var lugnare, tack för det. Så var ännu en utflykt till ända och ännu en gång undrade jag varför andras barn är så normala medans mina bara är..... galna!!
