Livet hos familjen Arabsson

Kan ju tänkas att jag befinner mig i fel familj då men det är skillnad på kaos  och kaos. En sorts kaos hände i lördags när jag av någon underlig anledning tog med mig barnen in till birsta då jag hade lovat dom hamburgare på donken. Lillebror hade naturligtvit tagit på sig omöjlighetskostymen och betedde sig därefter. Redan inne på donken ställde han till oreda och förklarade tydligt för en dam att pappa var snäll men mamma var dum. Dum var jag väl för att jag försökte få med mig min son hem men som absolut skulle stanna kvar. Sen stack han iväg när vi andra skulle in på apoteket och lillasyster satte fart efter honom, då jag visste att det skulle bli liv så slängde jag åt storasyster mitt kort och drog efter de små. Lillebror gick ännu en gång in på teknikmagasinet (vilket han gjorde när vi kom in också) Jag tog honom i armen och skulle få med honom ut och då förvandlades han till en geleklump och låg plötsligt på golvet och kunde absolut inte stå på sina spagettiben. I ett försök att med en arm få upp honom såg det väl mest ut som att jag släpade honom kommer så passligt förskolans chef förbi och jag kände mig som värsta elaka mamman. Med en liten liten röst pep jag fram: "Du tror inte ni skulle kunna ha öppet dygnet runt hädanefter." Har ingen aning vad hon tänkte just då och det vill jag inte veta heller!!

 

Idag däremot var det ett annat kaos, för mig ett yberjobbigt kaos. Jobbade delat pass idag så jag for hem efter pass ett och tänkte röja undan lite men ångrade mig snabbt då det var FÖR rörigt hemma så jag sket i det och tog en fika istället. Redan här börjar mitt humör att dala då jag hatar stök. Jag bestämmer istället att åka till en arbetskompis som också har delat pass och gör mig redo att åka. Under tiden har storasyster babblat om löshår som hon vill beställa och jag frågar naturligtvis om det är nödvändigt, vilket det absolut var. Hon pratar priser, frakter, avbetalning och jada jada, jag lyssnar med ett halvt öra eftersom detta intresserar mig föga och hon surnar väl till. Alltså förlåt, men jag har glömt bort hur det var i den åldern och hur jäkla sur man kan bli på sin mamma...!!

 

Ingick en deal med henne, allt frid och fröjd men då ringer maken och ber mig om det ena och andra och jag känner hur jag surnar till ännu mera. Varför är det alltid jag som ska fixa allting för, fixa era egna jäkla saker och LÅT MIG VA!! Men snäll som jag är fixar jag och sen åker jag för att byta bil med honom och sen iväg till min vän, tack å lov för lite lugn och ro och många skratt innan jobb igen.

 

Det här var väl inget kaos tycker ni då, men jooooo... för mig är det så. Jag har liksom planer i min skalle som jag följer och när andra lägger till en massa saker blir jag sur och då uppstår kaos och jag känner att det blir för mycket, det är just därför jag näst intill vägrar planera en massa saker på helgen när jag är ledig för då vill jag bara vara ledig och ta dagen som den kommer.

 

Sån är jag och det erkänner jag också.