Livet hos familjen Arabsson

Att vara värsta traditionsfreaket som jag är och som vill att allt ska vara perfekt så kan jag säga att det är ett hårt jobb att få familjens fem medlemmar att:

1, Göra som jag säger

2, Förstå vikten med att hålla tidsschemat.

3, Vara goa och glada hela dan.

4, Att ens försöka vilja vara glad.

5, Få alla att förstå vikten att hålla snyggt hemma under några timmar (och resten av årets 364 dagar)

6, Att få min arabiske make att försöka älska dessa svenska traditioner lika mycket som jag och barnen, dvs att alla i familjen ska älska allt detta stök lika mycket som jag och samtidigt hålla humöret på topp.

 

Detta är en allt för oftast helt omöjlig uppgift som jag sällan ror iland men jag försöker i alla fall.

Denna dag var inge annorlunda än alla andra, redan när jag väckte maken i morse med ett glatt tillrop: "-Godmorgon älskling och Glad Midsommar, nu är det frukost och mamma och pappa kommer också och fikar med oss."

"-Vadå svarade maken, varför kommer dina föräldrar?"

"-Ja för att det är midsommar juh" Svarade jag och en förklaring på minuter äger rum när jag skall förklara midsommar trots att det är hans elfte år i Sverige. Jag suckar tyst och går ut i köket där barnen halvligger över bordet och har slängt sig över godsakerna och förstört min fina dukning. Redan här förstår jag att inte heller denna midsommar kommer att bli som jag vill.

 

När alla samlats kring bordet säger maken att han ska åka på fredagsbön till Mosken kl 13. Japp, precis då vi ska åka iväg till midsommarfirandet och även om jag förstår att han vill åka dit så knorrar jag och en liten irritation sprider sig i luften.

Det blir i alla fall så, maken far till Mosken och mina föräldrar åker i förväg med lillebror till Spikarna för midsomamrfirandet. Jag tar tjejbilen som består av mig, storasyster och lillasyster, problemet med en tjejbil är att det tar väldigt lång tid innan vi kommer iväg för det ska fixas med hår, bytas örhängen och letas skor. En sväng in på affärn och stressen osar i luften och svettpärlorna börjar att rinna. Ja med lite tur kanske vi kommer ut lagomt till sista dansen runt stången. Lillasyster sitter bak och pockar på min uppmärksamhet och jag vrålar rätt ut och storasyster fattar galloppen, mamma håller på att få dagens andra utbrott.

 

Väl framme så har dansen inte ens börjat, inte på långa vägar så jag kan lugnt sätta mig ner, ta en kopp kaffe och pusta ut. Det kommer till och med visa sig att maken hinner komma ut innan spektaklet drar i gång. ;)

Att stå lugnt och sansat och prata med alla släktingar och vänner är inget som roar lillebror, för en liten kille på drygt fyra år har väldigt mycket spring i benen och med för mycket stenhällar och vatten så kan olyckan vara nära så nån lugn och skön stund var ju inte att vänta. Helt plötsligt var han borta, där lång fram mot bron var han på väg ropandes på morfar som han inte hittade. Tja, lite svinn får man ju räkna med men jag brukar ha koll på att lika många som kom med från början brukar även vara samma antal som kommer med hem.

 

Men dagen i stort vart fin, vi fick våran dans och sjöng små grodorna medans maken stod på sidan och skakade långsamt på huvudet, konstiga svenskar tänkte han säkert även om han inte sa det högt. :)

Hemma åt vi god mat, ja alla utom lillebror då som nöjde sig med två korvar och vindruvor, han var ju fortfarande mätt efter dagens bullorgie och glassfest.

Men summan av kardemumman är ju att familjen Arabsson har genomlevt ännu en midsommar även om mamman kanske inte fick till det helt som hon ville, men livet är ju inte helt perfekt, även om jag nu vill ha det så.