Livet hos familjen Arabsson

Det känns allt annat än roligt att vabba sista dagen innan semestern men med en liten kille som har nästan 40 grader i feber så hade jag inget val. Inatt dök en melodi upp i huvudet, Ugglas Baby boom med texten: "Hela sängen full, av klibbigt febrigt babyhull." Man kanske inte ska säga baby om en snart fyraåring men ni förstår va. En glödhet liten kille på ena sidan och en större viftandes på den andra, för lillasyster hade somnat i sängen och jag lät henne ligga kvar. Men hon pep iväg i natt när lillebror började läka på andra ställen, feber och välling brukar inte vara en bra kombo så inte heller i natt, min renbäddade säng var full av välling som varit ner i magen och hälsat på en stund för att sen komma ut i en mycket klibbigare form.

 

Jag är inte så mycket hönsmamma, är barnen sjuka så är dom medan maken är mera klen där och oroar sig och tycker vi ska ringa läkaren. Ett exempel på detta är tex när maken kom hem med lillebror när han var drygt två år och hade gjort illa fingret. Maken sa att vi måste åka till akuten men jag tog det lugnare. Det vart som maken ville och sex timmar senare kom vi hem med lillebrors hela arm i gips, inte lätt att gipsa ett pyttelitet finger på en liten kille så det vart ett rejält gips.

 

Nu vill maken avstyra våran lilla semestertripp för lite feber....suck, vi har klarat av sjukhusvistelser med barnen i både Algeriet och i Frankrike och i London ringde hotellpersonalen efter ambulans när lillasysters höga feber aldrig sjönk, så visst sjutton kan vi klara av en vanlig liten biltur ner till dalarna, 1177 är bara ett samtal bort.

 

 

För ett tag sen så tog maken och hackade upp all lök vi hade i källaren för den höll på att bli dålig. För att göra det lite enkelt så lade han upp allt på en plåt och tanken var att han skulle snabbt lägga den i frysen så att det skulle bli enklare att frysa ner den så allt inte bara skulle bli en klump. Men några minuter vart några timmar så ni kan ju själva tänka er doften i frysen. Vi har frostat av den men det stinker fortfarande så nu måste vi försöka tömma den på mat och börja om från början så lukten försvinner.

 

I frysen fanns det några lammhuvuden, dessa tog han fram igår och skall nu förbereda dem. Lillebror som yrvaket gick genom köket i morse tittade på spisen men sa inget. Detta är ingen ovanlig syn här hemma så jag tänkte väl att det var därför han inte sa nåt. Men när vi kom ner på dagis så hade hans hjärna jobbat på högvarv var på han sa: "Fröken, inte kan man ha kor i köket." "Näää" svarade givetvis fröken." "Men mamma har det, flera styckna, hon har köpt kor och dom ligger på spisen." 

Efter att jag hade förklarat vad det var så sa hon till lillebror att jamen det skulle väl blir gott. Men då började han att skratta och sa: "Meeeen man kan väl inte äta kor heller, dom är ju hårda och jag är bara en liten kille."

Ja, dom får ju en liten annorlunda matkultur mina barn. :)

Idag var det bara jag och tjejerna hemma och eftersom jag hade en ledig dag så skulle det städas. Jag bad lillasyster att tömma sin byrå så det skulle bli ordning och reda, lägg allt i en hög på bordet så hjälper jag dig sen sa jag.

Under tiden hon höll på så plockade jag och donade i resterande rum och när jag efter en stund kollade in så höll jag på att ramla bakåt!

Hon hade börjat med att lägga allt på bordet men när stapeln blev för hög och allt rasade på golvet så fortsatte hon i samma stil, det låg en sjö, nej fel... ett hav av papper, block, pennor, pusselbitar och ja precis allt man kan hitta i lådor och skåp i ett barnrum. Jag suckade, bet ihop, eller nja... ett liiiitet raseriutbrott fick jag nog, men gick i alla fall dit och hjälpte henne med oredan. Efter ca en timmes krälande på golvet var äntligen rummet klart, precis lagomt utpumpad så inser jag att vi har några rum till. Suckandes igen drog jag fram snabeldraken och till slut såg hemmet respektabelt ut igen.

 

Sen fick jag väl på nåt sätt liv i storasyster som legat och gonat under tiden och vi for iväg och handlade lite, allt från saker vi ska ha till semestern, mat och annat onödigt som alltid har förmågan att komma med hem. En liten fikapaus hann vi också med. Väl hemma tog storasyster tag i middagen och jag for och hämtade lillebror och sen var friden borta. Lillebror som försöker sluta sova middag på dagis var inte på sitt bästa humör och med en retsam lillasyster så har eftermiddagen och kvällen varit plågsam för alla, men mest för mig. Jag köpte några böcker förut idag så efter middagen lade jag mig för att läsa men det var ju dödsdömt redan från början. Från att nästan ha somnat vid middagsbordet fick den lille mannen nya krafter och har sprungit runt och gapat och bråkat och retat allt som rör sig och jag ligger inne i sovrummet och försöker få kontakt med barnens far som tydligen hade rymt fältet. Han fann vi ute i bilen, smart där, riktigt smart! Men så såg jag att han lagat minibussen så jag bet i hop, kammade till luggen, fixade barnen och slog på tv:n för nu är det ändå lagligt för dom att sova.

 

Hoppas nu på en lite lugnare kväll, lite Allsång på skansen, kanske lite mera läsning, men kom precis på att jag skulle hjälpa maken att boka en resa, suckar för etthundraelfte gången idag, ibland är det bara så jobbig, jag vill ju bara ha lite lugn och ro, lite egen tid, men det får jag kanske uppleva den dagen barnen är utflugna om sisådär 15-20 år, shit, då är jag ju näst intill död juh!

 

I det här huset skulle man lätt kunna få tinnitus, de två små håller låda exakt hela dagen från att de slår upp sina bruna på morgonen tills de sluter dem på kvällen, kan även tillägga att alla tre barnen pratar i sömnen.

En helt vanlig dag vid frukostbordet brukar gå till så att den som pratar högst får uppmärksamheten och alla försöker överösta varandra, så håller det på hela dagarna.

 

En vän till mig sa en gång när vi var ute och åkte bil, "Men snälla, hur orkar du med hela dagarna i det här livet?"  "Tja, det är enkelt, sa jag, jag bara lägger dövörat till." Och det är ett måste för att ens orka med en bråkdel av dagen. Det låter som om jag har tio barn här hemma men dessa två små halvblodsaraber är allt annat än lugna och storasyster på 19 år är inte heller den tystaste och lugnaste hon heller. ;)

 

Lillebror har även begåvats med värsta tjejvrålet som han tar till när ingen gör som han vill, det skär långt in i benmärgen och alla döda inom en radie på 100 mil vaknar garanterat. Jag brukar undra vad folk tänker som går förbi oss, dom må ju tro att vi totalt har missat barnuppfostran. Nu när det är sommar och man är ute mycket mera får man ju ibland skämmas, våra barn stör väl hela området, i alla fall om man får tro barnens mormor och morfar, undra om jag var så tystlåten när jag var liten? Skulle inte tro det va!

 

Igår tog vi en tripp till Norra berget här i stan, barnen var extremt snälla och lekte snällt och gjorde inge större väsen utav sig. Jag har köpt håvar till dem som de kan fånga flugor eller fisk med och de sprang snällt runt och lekte medans maken startade ett mindre rökinferno när den sega engångsgrillen skulle tändas. Barnen insåg ganska snart att det inte var helt lätt att jaga flugor så de satte fart efter fåglarna istället, maken kastade ut korv till måsarna och barnen satte efter. Ännu en gång insåg jag att denna familj är inte som alla andra, tänk er synen med rökpelarna från inte mindre än två grillar som gled längs kanten och några flyttade diskret på sig, två tjutande ungar som satte fart efter fåglarna som deras pappa matade, det vart folktomt rätt snabbt.

 

Men hur konstiga och knäppa vi än är i våran lilla brokiga familj så älskar jag dem över allt annat. ♥

 

Jag lider av många åkommor, jag städar för mycket, planerar för mycket och tänker för mycket. Jag skriver listor hit och dit som jag följer slaviskt och vill ju att alla andra också ska göra det. Dilemmat här är att det är ju bara jag som har tillgång till listorna och så vitt jag vet är ingen i familjen synsk eller telepatisk så varför jag blir sur för att dom inte förstår mig kan jag inte svara på men det blir jag i alla fall.

Om jag har städat en dag så är det knappt jag tillåter familjen att ens andas inne, och jag är efter dom hela tiden så dom inte smular ner eller stökar till, efter ca en och en halv dag slutar jag med det för då är det redan stökigt igen och det är bara att börja om från början.
Mina barn, de arma små liven har jag nog gett men för livet, de är alla tre uppvuxna med en tvättlapp i handen. Hur normalt är det av en liten treårig grabb att vägra fortsätta äta sin frukostmacka för att en liiiiten kaviarklick har hamnat på fingret? Inte förrens han är rentorkad fortsätter han att äta, stackar stackars barn. Undra hur många gånger jag har skällt på dom små liven när dom har spillt ett glas mjölk eller nåt, lillasyster är i alla fall snabb att påpeka när jag spiller ut nåt. "-Vilken tur mamma att det inte var någon utav oss."  Aj, aj, aj..... skäller på mig själv.

 

Trots att mina barn är renliga utav sig så har den övriga städmanin inte smittat ännu i alla fall, men det är väl bara en tidsfråga antar jag. Jag tror jag måste försöka bli av med mina militantiska sidor innan familjen blir less och överger mig. Men kan man lära gamla hundar att sitta?