Livet hos familjen Arabsson

Jag lider av många åkommor, jag städar för mycket, planerar för mycket och tänker för mycket. Jag skriver listor hit och dit som jag följer slaviskt och vill ju att alla andra också ska göra det. Dilemmat här är att det är ju bara jag som har tillgång till listorna och så vitt jag vet är ingen i familjen synsk eller telepatisk så varför jag blir sur för att dom inte förstår mig kan jag inte svara på men det blir jag i alla fall.

Om jag har städat en dag så är det knappt jag tillåter familjen att ens andas inne, och jag är efter dom hela tiden så dom inte smular ner eller stökar till, efter ca en och en halv dag slutar jag med det för då är det redan stökigt igen och det är bara att börja om från början.
Mina barn, de arma små liven har jag nog gett men för livet, de är alla tre uppvuxna med en tvättlapp i handen. Hur normalt är det av en liten treårig grabb att vägra fortsätta äta sin frukostmacka för att en liiiiten kaviarklick har hamnat på fingret? Inte förrens han är rentorkad fortsätter han att äta, stackar stackars barn. Undra hur många gånger jag har skällt på dom små liven när dom har spillt ett glas mjölk eller nåt, lillasyster är i alla fall snabb att påpeka när jag spiller ut nåt. "-Vilken tur mamma att det inte var någon utav oss."  Aj, aj, aj..... skäller på mig själv.

 

Trots att mina barn är renliga utav sig så har den övriga städmanin inte smittat ännu i alla fall, men det är väl bara en tidsfråga antar jag. Jag tror jag måste försöka bli av med mina militantiska sidor innan familjen blir less och överger mig. Men kan man lära gamla hundar att sitta?